Jag vaknar 20 minuter innan den tänkta väckningen, efter några få timmars sömn. Funderar snabbt över hur jag mår och blir nöjd när jag inser att det inte blivit värre sedan första kräkningen föregående eftermiddag. Det är ingen idé att somna om nu så jag ligger och försöker tänka igenom uppgiften jag och min grupp har framför oss. Efter snabb genomgång med te och kex ska vi påbörja toppförsöket på Kilimanjaro. Vi har fått veta att man verkligen ska se det som ett ”försök”, eftersom ungefär 30% av de som påbörjar bestigningen inte klarar det.
Veckan började på bästa tänkbara sätt med fantastiskt väder och natur. Vi vandrade första dagen genom regnskog för att sedan komma upp mot ett lite mer utmanande landskap. Vi passerade fantastiska vyer där dalarna och andra bergstoppar vid horisonten skulle kunna liknas vid en scen tagen från Sagan om Ringen. Jag har känt mig stark och inte ens regnet som kommit de sista dagarna har fått mig på dåligt humör. Tack vare min bästa investering, en regnponcho, har både packningen och jag klarat mig från att dränkas i vatten och kyla.
Igår vände lyckan och jag började undra hur det här äventyret egentligen kommer sluta. Det jag varit orolig för när det gäller min diabetes är att inte hamna lågt under nätterna. Innan resan vaknade jag dyngsur i min säng vid ett blodsockerfall och dagen efter kom en tanke: ”Vad händer om jag blir svettig och iskall på berget utan möjlighet att kunna torka sovsäcken”. Turligt nog har jag ännu inte hamnat i den sitsen och nu är snart äventyret över. Det som varit svårt är att hinna med att kolla och justera blodsockret vid de korta pauserna vi haft. Samtidigt ska man hinna med toalettbehov och att dricka/äta något snabbt. Blodsockret har faktiskt gått förvånansvärt bra att hålla inom rimliga gränser trots att höjden påverkat kortisolutsöndringen som höjer blodsockret. Det värsta var att jag började kräkas och må riktigt dåligt när vi kom till nuvarande läger och höjd på 4600 meter. Huvudvärken har tilltagit rejält också. Nu är det dags att klä på sig inför sista utmaningen…
Äventyret är över! Vi sitter i minibussen på väg från berget. Det är med blandade känslor som jag tänker tillbaka på vad jag upplevt. Jag är otroligt stolt över att jag faktiskt klarade att nå toppen! Hade jag vetat hur mycket jag skulle få kämpa hade jag inte nedvärderat prestationen ”att bestiga Kilimanjaro”. Jag trodde det skulle vara en relativ lätt uppgift men med höghöjdssjuka blev det allt annat än lätt. Åtta timmar tog vandringen från läger till toppen och varje meter var en plåga. För varje kräkning visste jag att jag behövde äta mer socker och varje gång jag åt mådde jag sämre. En spiral som jag inte kommer glömma på länge. Samtidigt är jag tacksam över att det inte var ett för lätt äventyr. Hade jag utvecklats och pushat min gräns för vad jag klarar om det hade gått lätt? Nej, man ska vara glad att man inte har det för lätt! =)
Dagboksserie från Kilimanjaro: kingmagazine.se/bloggar/erik-sander
Roberts hemsida: www.robertsvensson.info
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
