För knappt ett år sedan kom en kompis på den briljanta idén att vi skulle cykla Halvvättern 2018. Ett 15 mil långt lopp som sträcker sig från Motala, längs Vättern, ned till Ödeshög och sedan upp igen. Min första reaktion var ett spontant “Nej, det går väl inte… alldeles för långt för mig!” Tankarna började snurra. Hur skulle jag lyckas hålla energin uppe under så många timmar samtidigt som jag höll koll på blodsockernivåerna? Och hur skulle mina ben orka trampa så många mil?

Team Coffee Brake

Jag kunde såklart inte låta bli. Och det visade sig att vi blev hela 10 personer som tillsammans skulle anta utmaningen, på ett alldeles underbart trevligt sätt. Vi satte som mål att ta oss runt, men samtidigt ha en riktigt rolig och peppig upplevelse. Och vid varje cykelpass skulle vi göra ett fikastopp och dricka gott kaffe 🙂 Namnet på teamet var givet – “Team Coffee Brake” skulle vi heta.

Stolt gäng poserar i teamkläderna, som fick många glada kommentarer längs vägen.

Att beräkna insulin till träningspassen

Så kom våren och vägarna blev äntligen cykelbara. Våra första träningspass var bara några mil långa, men så småningom ökade vi på distansen. Jag märkte att om jag cyklade på förmiddagen, inom någon timme efter frukost, så kunde jag nästan skippa måltidsinsulin och sen bara dra ned lite på basaldosen i min patchpump. Det funkade fantastiskt bra! Och vid fikastoppet tog jag endast lite insulin för att kapa toppen av det jag åt, men sen när jag började cykla igen så sjönk blodsockret. När passet var slut hamnade jag oftast lite lågt, men då var jag ju hemma igen och kunde stoppa i mig mat.

Smidigt med FGM-sensor och Patchpump

Mina fickor bak på cykeltröjan var oftast fullproppade med energi av olika slag och i vattenflaskan hade jag sportdryck. Men det skulle bli en balansakt att få i sig tillräckligt med energi utan att blodsockret skenade i höjden. Och jag har alltid varit rädd för att få rejäla känningar, så ibland överdrev jag antalet blodsockerkontroller för att inte bli överraskad. Då var det extra skönt att ha en FGM-sensor på armen. Superenkelt att checka blodsockret medans jag var aktiv, samtidigt som jag fick veta trenden på blodsockernivån; var den på väg uppåt, var det stabilt eller var den på väg nedåt? Såg jag att nivån var på väg snabbt uppåt eller nedåt så parerade jag genom att öka eller minska basalinsulinet med hjälp av min Patchpump

Dagen D – i strålande solsken med bästa gänget

Så kom dagen då loppet skulle gå av stapeln. Vi startade vid 9:30 på förmiddagen och hade nu 15 långa mil framför oss. Vädrets makter var med oss, solen sken och det var nästan vindstilla! Det skulle finnas 5 depåstopp längs vägen, med kaffe, bullar, saltgurka, blåbärssoppa, bananer, vatten och sportdryck. Jag hade som plan att äta något på varje stopp och hålla blodsockret på en nivå som hade god marginal till för lågt, men inte skenade iväg till höga värden. Det lyckades ganska ok, jag höll mig någonstans mellan 10 och 14. Aningens för högt, men hellre det än oron för att hamna för lågt tänkte jag.

Ben och pannben

När vi hade cyklat i elva mil, då var jag ruskigt mör i benen. Det började kännas ordentligt och hade det inte varit för mina otroligt peppiga kompisar så hade jag nog inte kommit i mål. Bara att nöta på och trampa… Så kom sista välbehövliga depåstoppet, vid 13 mil ungefär. Och efter det stoppet kändes det inte längre omöjligt, jag kände att det här kommer jag att fixa!

Samlad målgång

Det var med ett stort leende på läpparna som hela teamet rullade in tillsammans över mållinjen. Alla i teamet med olika förutsättningar och utmaningar. Jäklar vad stolt jag kände mig. Jag hade bevisat för mig själv att det gick och det var en sån otroligt skön känsla!

En superpeppad jag på första depåstoppet.

FGM = Flash Glucose Meeter

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.