Jag är 49 och har haft diabetes typ 1 sedan 23 – dvs i mer än halva livet. Första fem åren skötte jag min sjukdom så exemplariskt att jag hade samma HBA1C-värden som en diabetesfri människa. Jag gissar att det berodde mycket på att jag hade kvar ganska mycket egen insulinproduktion i kroppen. En dag så fick jag emellertid mitt första bakslag! Stod och lagade mat och kände att jag hade lågt blodsocker. Maten var snart klar så jag tänkte att det snart skulle ordna sig, men känningen blev värre i rask takt och inom kort kunde jag inte tänka rationellt längre. Hann därför inte stoppa i mig det druvsocker som kroppen skrek efter förrän det svartnade för ögonen. Som tur var så var jag inte ensam hemma. Vaknade upp med en faslig huvudvärk och definitivt med en läxa lärd om att inte nonchalera insulinkänningar igen.
Med åren har jag visserligen råkat ut för fler tillfällen när jag tappat medvetandet efter att ha drabbats av kraftiga insulinkänningar men i min värld i dag ska jag göra allt för att undvika det igen. Det är INTE kul direkt! Nu har jag medvetet högre HBA1C-värden för att undvika frekventa känningar och dessutom går jag alltid omkring med dextrosoltabletter i fickan. Det är bara dumt och åter dumt att “unna sig” godis och choklad när man får känningar. Visserligen är det ju godare än druvsocker men långt ifrån lika effektivt. Om du är diabetiker och läser detta vet du att rekylen är mycket mindre om du korrigerar låga värden med druvsocker jämfört med godis.
Viktigt med motion och hälsa
Nu har åren gått sedan min diagnos och första insulinkoma. Min insulinproduktion har så gott som försvunnit och jag brottades under lång tid med successivt allt högre blodsockervärden samtidigt som jag hade högt blodtryck, låg ämnesomsättning och dåliga blodfetter. För drygt två år sedan ställde jag mig på vågen där hemma och kunde konstatera att jag vägde alldeles för mycket. Hur kunde det hända att jag gått upp så mycket? Ingen i min bekantskapskrets hade någonsin indikerat på att jag vägde för mycket och jag antar att det är svårupptäckt när det sker successivt en längre tid.
Där och då bestämde jag mig att göra något åt situationen. Många på mitt jobb höll på med LCHF där de snabbt fick viktnedgång genom att minska på sin konsumtion av kolhydrater. Själv valde jag att fortsätta med kolhydrater men såg till att byta ut potatis, pasta och ris mot bulgur, couscous och quinoa ibland. Började även äta oftare genom att införa regelbundna mellanmål. Det var ingen större grej att ta med en fibermacka och frukt till jobbet! Genom att äta lite grann ca 30–60 minuter innan måltiderna var jag inte så hungrig och behövde inte längre äta så stora portioner som förr.
Jag började även löpträna. Jag kom överens med en kollega i juni 2014 att vi skulle anmäla oss till Lidingöloppet senare i september och till Stockholm marathon i maj 2015. Tack vare en tydlig målsättning och även att få sällskap till träningarna började jag träna löpning regelbundet 4 ggr/vecka. Jag kunde aldrig tro att det skulle ge resultat i särskilt stor omfattning men faktum är att jag började rasa i vikt redan inom 3-4 veckor. Efter två månader hade jag gått ned från 90 till 75 kg – en viktnedgång med 15 kg! Samtidigt blev det enklare att få lägre blodsockervärden och jag blev varse att jag klarade värdena med mycket mindre mängder insulin.
Stärkt av medgången kändes träningen och kosthållningen jätterolig! De övriga dåliga värdena är i dag blott ett minne och det roliga är att jag kunnat behålla min nya vikt samtidigt som jag känner att träningen är lika skoj som förr! Hoppas du som läser detta kan bli inspirerad om du är i det läge jag var förr – för om JAG kan ändra mig så kan även DU det!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
