Att leva med diabetes typ 1 är som att ha blivit tilldelad en extra ryggsäck. En ryggsäck som man försöker gång på gång slänga av sig, men hur mycket man än kämpar för att bli av med den så hänger den envist kvar. För många år sedan bestämde jag mig för att leva med diabetes och inte mot diabetes. På något sätt blir det lättare. Insulinet är en fantastisk uppfinning och blodsockermätaren likaså. Det gäller att hitta en balans och det är det som jag tycker är allra svårast.
Det var 1995, jag var fyra år och påväg att fylla fem år. Mamma hade observerat en törst hos mig som var något utöver det vanliga. En natt hann fyraåriga lilla jag inte fram till toaletten. Mamma torkar men något i henne stämde inte. Urinet var ju nästan klibbigt. Mamma, som är sjuksköterska, fick oroliga tankar. Kunde det vara den där sjukdomen som hon precis läst om i sin vidareutbildning? Diabetes?
Det blev en orolig promenad till vårdcentralen. Mammas oro viftades bort. Hon har bara druckit för mycket saft blev svaret. Saft? Nej, det här är något annat. Det blev en biltur till närmaste sjukhus där det med ett snabbt blodsockerprov kunde konstateras ett alldeles för högt blodsocker. Där mötte vi sjuksköterskan som skulle bli en stöttepelare i många år. Hon var alltid redo att assistera kring min kroniska sjukdom diabetes typ 1. Natt som dag fanns hon vid min familjs sida och gav råd när min diabetes bråkade. Jag vet att mamma möttes av kommentarer från omgivningen – ”Å va skönt att det bara är diabetes” sa någon. Någon annan undrade bestämt hur den där lilla tösen kunde fått sockersjuka och hur mycket socker hade dom egentligen givit tösen? Okunskapen var enorm och redan då visste jag att jag skulle arbeta för diabetes, minimera okunskapen och göra vardagen bättre för personer med diabetes.
Det blev en tuff start och många hinder att besegra innan man nådde mål. Det började redan i skolan då jag till en början vägrades adekvat hjälp med att hantera min diabetes. Mina föräldrar kom till skolans möte med en advokat bredvid sig. Helt plötsligt hade det trollats fram en personlig assistent som skulle assistera kring min diabetesvård i skolan. På sociala medier kan man fortfarande se att problematiken kring diabetes i skolan är stor. Okunskapen är ännu större, vilket jag tycker tyder på att diabetes fortfarande har fått för lite fokus i samhället.
Jag är glad att min mamma inte litade på vårdcentralens råd om att det bara hade varit för mycket saft drickande. Idag har jag fått en enorm kunskap om diabetes. Jag är på olika sätt med och verkar för en lättare vardag för personer med diabetes. Förra året kunde min diabetesförening sätta över 29 000 kronor till Diabetesfonden från våra insamlingsprojekt. Vi pärlade armband med texten ”Beat Diabetes”. Ibland kändes det segt att pärla, men när man förstår hur mycket pengar som saknas till diabetesforskning, så pärlar man på för glatta livet. Det är så viktigt att belysa denna kroniska sjukdom.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
