Hur ofta har en inte hört det? När jag berättar om min typ 1 diabetes – eller kanske allra främst när jag gjorde det precis efter insjuknande – så möts jag ofta av frågor kring när det kommer bli lättare. “Har det stabiliserat sig ännu?” eller “Men snart blir det väl lättare?” har jag tacklat ett antal gånger. Och jag önskar av hela mitt hjärta att de hade haft rätt. Tänk om det bara hade stabiliserat sig!
Att leva med typ 1 diabetes är lite som att sätta sig i vagnen på en bergochdalbana med förbundna ögon. Du vet inte när den kommer att gasa eller bromsa. Du vet inte när det kommer gå uppåt eller nedåt, eller när det kommer att svänga. Allt du vet är att det lär gå undan och att du gör bäst i att hålla i dig och försöka njuta av åkturen.
Visst vore det fint om det bara var på det viset – ryckigt, snabbt och hoppigt – precis i början v sjukdomen, och att det sedan planade ut och blev helt förutsägbart och lugnt. Tyvärr är det inte så. Typ 1 diabetes är en väldigt komplex och individuell sjukdom, och långt många fler parametrar väger in än insulin och kolhydrater. Hormoner, träning, utetemperatur, sjukdom, stress, koffein, vätskebrist, skador, adrenalin, alkohol, trauma, mediciner… ja, det är bara några. Inte ens den skickligaste av matematiker hade klarat av en sådan ekvation. Och när en försiktigt kan börja tro att en har fått koll på läget – ja, då sker det en förändring i kroppen eller i livet, och så är det bara att börja tänka om.
LÄS ÄVEN: Google är inte min läkare
Halvmaratonlopp
Jag har haft mina “sidofighter” med min typ 1 diabetes genom åren. Kurer av kortison som skickat iväg blodsockret både upp och ner. En graviditet som både ökat och minskat på insulinkänsligheten. Magsjukor som lett till sjukhusvistelser. Värmeböljor som tvingat mig att hinka saft för att inte sjunka för lågt. Sorg som halverat insulinbehovet. Halvmaratonlopp som krävt en hel måltid på springande fot – och sedan nästan inget insulin i tre dagar därefter.
Så nej, jag är tyvärr inte “stabil” ännu. Det kommer jag nog aldrig bli – om vi inte hittar ett botemedel. Jag kan bara göra mitt bästa för att räkna på några av ovan nämnda parametrar, och hoppas att det gör att åkturen blir lite mildare. Men annars håller jag i mig hårt och njuter av åkturen. Det må vara läskigt tidvis, men jag vet att jag gör mitt bästa och att det är bra nog.
LÄS ÄVEN: Mina första år med diabetes bestod mycket av trial and error
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
