Vi har alla saker vi fruktar – fobier eller rädslor. För mig är det sjukhus och läkarbesök, och det är verkligen inte optimalt när man har typ 1-diabetes. Det är trots allt inte så lätt när den årliga diabeteskontrollen utlöser ångest.
Vi har alla någon rädsla i kroppen eller huvudet. En utlösande faktor som gör att kroppen blir spänd, du blir svettig och börjar leta efter flyktvägar. För många är det spindlar, trånga utrymmen eller mörka gränder. För mig är det sjukhus och läkare, och som min diabetessjuksköterska så fint uttryckte det, ”du är rädd för vita rockar”.
Mina erfarenheter av hälso- och sjukvården
Jag har skrivit flera gånger tidigare om att ha en ansträngd relation till sjukvården, och särskilt diabetesläkare. Jag hade många smärtsamma och traumatiska upplevelser i mina möten med sjukvården när jag var barn och i ungdomsåren. Det har gjort att jag är rädd för att åka till sjukhuset för kontroller. Rädd för att undersökas, ta blodprover – i princip allt som rör läkare och sjukhus.
Det är inte idealiskt när jag nu är inne på mitt 28:e år med typ 1-diabetes. Viss uppföljning krävs för att ha bra koll på blodsockret och annat i kroppen som kan påverkas av denna kroniska sjukdom.
LÄS ÄVEN: PLANERING AV ETT BÄTTRE VINTERHALVÅR
Psykiskt påfrestande att infinna sig för kontroller
Inte sällan har jag skjutit upp läkarbesök flera gånger, och när det närmar sig börjar jag svettas. Jag får svårt att andas och får lågt blodsocker så fort jag närmar mig sjukhuset. Min kropp går upp i högsta beredskap, och flera gånger har jag upplevt något som kan liknas vid panikattacker. Det är möjligt att det har varit fråga om panikattacker, men jag har aldrig diagnostiserats med det.
Det krävs därför extremt mycket av mig för att komma till bokade tider jag har på sjukhuset för diabeteskontroller. Eller något annat som rör min egen hälsa, för den delen. Jag vet att det är något som måste göras, men det är fortfarande väldigt svårt och jag gruvar mig lång tid innan.
Normalt får jag en kallelse för diabeteskontroll en gång om året, och inför denna måste jag ta blodprov och lämna ett urinprov, som alla andra med typ 1-diabetes. Detta görs för att kontrollera vad långtidsblodsockret är, att mina njurar fungerar bra och att kolesterolet är bra. Det och mitt blodtryck är de saker jag är mest bekymrad över när jag är inne på en kontroll. Därför kommer jag inte ihåg andra saker som undersöks. Jag är dock väldigt angelägen om att höra att alla tester ser bra ut och att jag inte behöver komma in för fler kontroller på ett tag.
Den här gången tog det nästan 18 månader innan jag fick en ny kallelse. Och trots det var jag tvungen att skjuta upp min bokade tid två gånger.
LÄS ÄVEN: LÄKARNA TRODDE ATT JAG ELLER MIN MAMMA HADE ORSAKAT MINA KÄNNINGAR MED FLIT
Skjuter upp den årliga diabeteskontrollen
Dessa var inte frivilliga, men jag var tvungen att skjuta ut dem på grund av två omgångar av covid-19 och lunginflammation. De sista veckorna före kontrollen gruvade jag mig så mycket att jag övervägde att skjuta upp kontrollen ännu en gång, utan giltigt skäl. När jag berättade detta för en god vän som är sjuksköterska bestämde hon sig för att följa med mig på kontrollen. Hon gjorde det mest för att vara ett psykologiskt stöd så att jag inte behövde vara ensam om allt det svåra. Men också för att hjälpa mig att få sagt de saker jag ville få hjälp med. Den här gången hade jag bestämt mig för att be om hjälp för att få ett lite lättare liv.
Om att tappa allt förtroende för sjukvården
Sedan jag senast blev inlagd på sjukhuset som tonåring, och jag tappade allt förtroende för sjukvården, har jag mer eller mindre behandlat min diabetes på egen hand. Det enda jag har fått hjälp med är att läsa av de tester jag tagit och att kolla mitt blodtryck. De få gånger jag har uttryckt en önskan om ytterligare hjälp med något som rör min diabetes, har jag inte blivit bemött på det sätt jag har behövt.
Därför har jag valt att inte ta emot eller be om hjälp igen, i snart 15 år. Det är en stor börda att bära ensam.
LÄS ÄVEN: MED DIABETESEN FÖRSVANN DEN STABILA SÖMNEN
När goda vänner kommer till undsättning
Min väninna har känt mig väl i många år, och hon har både sett vad diabetes har gjort med mig och hört alla mina bekymmer under många år. Hon har hjälpt mig förstå att det inte är normalt att vara livrädd för att söka hjälp. Och att vårdpersonal faktiskt får betalt för att hjälpa.
Man ska inte behöva få bra resultat på tester, bara för att få beröm och “slippa” behöva ta ha kontakt sjukvården igen på ett år. Det var så hon lade fram det för mig när vi diskuterade senast. Att jag måste lära mig att släppa skalet runt mig och försöka förstå att det finns hjälp att få.
Ingen kommer att försöka förstöra för mig eller skälla på mig för att jag inte levererar tillräckligt bra resultat. De kommer att hjälpa mig så att jag får de bra resultaten utan att jag behöver slita ut mig själv helt i förväg. För det är vad jag gör.
LÄS ÄVEN: ENSAM TILLSAMMANS
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
