Min brorson har fått diabetes. Lyckligtvis är vi anpassningsbara.
Igår fick jag besked att min lille brorson, 1 år och 4 månader gammal, har drabbats av diabetes. Föräldrarna och pysen akut inlagda på intensivvårdsavdelningen. Svårt sjuk men stabil. Ringde förstås och stöttade min bror men kastades rakt tillbaka 2 år i tiden, när vår dotter insjuknade. Hon var då 5 år.
Vårdtiden präglades av extremt professionellt omhändertagande med inplanerad information enligt checklistor så att alla aspekter togs upp. Inget skulle förbises. Teamarbete på högsta nivå med dietist, diabetessköterska, kurator och läkare. God förståelse för vilken kris familjen går igenom.
LÄS ÄVEN: I dag gråter jag
Hur kunde det hända?
Men livet krossas, mattan dras undan under fötterna. Ena dagen har du ett friskt barn, nästa dag har ditt barn en svår kronisk sjukdom. Pang-bom. Hur kunde det hända? Varför har VI drabbats av detta?
Både jag och min man är läkare och hade, jämfört med många andra föräldrar, ett väldigt försprång vad gäller de medicinska bitarna. Både teoretiskt och praktiskt. Testa blodsocker och hantera injektioner, vilka faktorer påverkar blodsocker upp eller ned, var inga nyheter. Kolhydraträkningen var helt ny förstås men baskunskaperna fanns redan.
LÄS ÄVEN: Jag glömmer allt strul med diabetesen när jag spelar fotboll
Anpassningsbara
Anpassningen till det nya livet gick ändå bra. Det är klart att det var stökigt med måltiderna och kolhydraträkningen i början. Räkna ut hur mycket insulin hon skulle ha och kolla blodsockret. Helst innan hon slevat i sig hela portionen. Plötsligt hade alla barnen ätit upp och själv hade jag inte hunnit lägga upp något på tallriken. Numera går allt det där automatiskt. Lyckligtvis är vi anpassningsbara.
Tröstande ord från vänner
– Men tänk vilken tur för er dotter med TVÅ föräldrar som är läkare, det kommer gå bra! Jag förstod att de menade väl, men det hjälpte inte i sorgen. Första året är värst fick vi höra, man anpassar sig.
Som läkare visste jag redan mycket om diabetes men hade förstås ingen aning om vilken enormt påfrestande sjukdom detta är för hela familjen, inte bara för den som är sjuk.
Att ständigt hålla koll, oron för att missbedöma och ge för mycket insulin, att vara rädd att sova för hårt och inte vakna av pumpen som larmar för lågt blodsocker. Oron finns där hela tiden, dygnet runt. Sjukdomen tar inte semester, finns där ständigt.
Kommer kunna botas
Men man anpassar sig nog till det med, men jag är inte där än.
Som tröst till pysen, min bror och hans fru, kan jag bara säga det jag själv också klamrar mig fast vid. Diabetes typ 1 kommer att kunna botas i framtiden, med de framsteg som görs inom stamcellsforskningen. Men det är många år dit.
I den omedelbara framtiden, om bara några år är det tekniken som kommer revolutionera livet med diabetes. De finns redan, de tekniska lösningarna. Smarta pumpar som bromsar och gasar insulindosen beroende på hur blodsockret ligger. Tekniken måste bara göras idiotsäker innan vi vanliga människor kan börja använda den.
LÄS ÄVEN: Jag ville bara vara en normal tonåring
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
