Idag, när jag har ett diabetesfacit i min hand kan jag inte förstå att vi inte sökte hjälp tidigare. Men då, när jag inte kunde särskilt mycket om diabetes, när symptomen sakta kom smygande för att sedan eskalera – då förstod jag inte. Men visst anade vi att något var fel med vår 17-månaders. Hon drack väldigt mycket, kissade massor och luktade aceton ur munnen.
På akuten tog läkaren ett blodprov. Sticket i fingret visade ett blodsocker på nära 40. Läkaren tittade oss i ögonen, höll i våra blickar, och sa: ”Har ni förstått att Amanda har fått diabetes?”
Vad händer nu? Vad innebär det här? Först: kissprov. Det mesta hamnade visserligen på golvet, men tillräckligt mycket kom i muggen. Sedan bedövningssalva på alla tänkbara stickställen. Hon skulle få en droppnål. Hon fick inte äta och inte dricka, fast det var över middagstid och hon var hungrig, och framför allt törstig. Ständigt denna törst.
Vi måste parkera om bilen och fixa mat till oss vuxna. Livet hade just stannat upp och allting höll andan. Vem bryr sig om parkeringsböter och mat? Men natten skulle bli lång visade det sig, så mat i magen var en investering trots allt.
Efter en timme hade salvan verkat och sköterskorna försökte sätta en infart. Amanda var fantastisk, men när de höll fast armen och stack, då blev hon ledsen. Däremellan var hon glad och relativt pigg, om än blek. Ingen lyckades pricka rätt. Tiden gick och passerade läggdags. Stickarproffsen från narkos blev uppkallade, men det gick inte. Amanda var för uttorkad.
Med jämna mellanrum tog de blodprov från fingret. Vi hade tusen frågor: Vad är ett normalt blodsocker? Ketoner, vad är det? Är det okej med ett ketonvärde på 5.2?
Vid tio på kvällen var Amanda rätt trött. Hon fick något lugnande och somnade direkt. Hon skulle sövas så att man kunde sätta en infart i halsen. Vi fick klä henne i världens största sjukhusskjorta (den hade nog passat henne idag, fyra år senare) och lägga henne i en spjälsäng av metall. Då brast det för mig. Nu kunde jag gråta utan att hon såg, och bilden av den lilla, lilla Amanda i en alldeles för stor skjorta blev för mycket. Oron och rädslan tog över.
Vi fick följa med ner till operationsrummet, vara med tills hon var sövd och sedan fick vi gå. Lämna henne där. I ett sterilt operationsrum med pipande apparater och främmande människor. Det är emot alla föräldrainstinkter. Tänk om något går snett? Tänk om hon inte klarar en sövning? Jag visste ju att hon var i goda händer, att alla i rummet skulle göra allt för att hjälpa henne. Men ändå.
En och en halv evighetslång timme senare blev vi hämtade. Allt hade gått bra. Amanda hade nu äntligen en infart där livgivande glukos, salter, vätska och insulin snart skulle strömma in i hennes kropp. På uppvaket kom röntgen och kollade att infarten satt rätt i förhållande till hjärtat. Droppet kopplades på. Sedan hände ingenting, Amanda sov. Så satte hon sig plötsligt rakt upp, och skrek. Hjärtskärande, desperat. Vi försökte trösta. Vi försökte med vatten. Hon ville dricka, men hade nog ont efter intuberingen. Till slut fick hon smärtstillande i några omgångar och efter ett tag somnade hon om.
Klockan fyra rullade vi in spjälsängen på vårt rum, det rum som skulle bli vårt hem de kommande två veckorna. Vi fick äntligen sova. En gång i timmen kom det in någon och tog prover.
Nästa morgon vaknade vi upp till vår nya (o)verklighet. Amanda är en stark unge, och trots den sena kvällen och alla vedermödor dagen innan var hon pigg och nyfiken. Hon stultade fram och tillbaka i korridoren, tittade på fiskarna varje gång hon passerade dem, rev runt bland leksakerna på avdelningen och sa glatt ”Hej!” till alla hon såg. Vi hade fullt upp med att hänga med så att hon inte skulle trassla in sig i droppslangen. Hon åt som en häst; hon hade ju närmare en tiondel av sig själv att ta igen. Hon var glad och precis lika envis som vanligt, och hon höll oss uppe. Vi såg ju att hon mådde bra trots allt. Det gick inte att falla ner i ett stort, svart hål när hon var så sprittande av liv.
Vi var beredda att ge allt vi ägde för att kunna ta Amandas sjukdom själva och göra henne frisk, men det går ju inte. Så min man och jag lovade varandra att vi ska fixa det här tillsammans. Vi visste så lite om vårt nya liv, men vi visste att vi skulle göra allt för Amanda. Tillsammans.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
