Livet med typ 1 diabetes kan vara en utmanande resa, fylld av osäkerhet och förändringar. Det som en gång kändes främmande och skrämmande blir med tiden en del av vardagen, nästan som att borsta tänderna varje morgon och kväll. Hur sker denna omvandling? Hur kan något så onormalt bli så vanligt att det känns som det naturligaste i världen?
Först och främst tror jag att det handlar om acceptans. När man först får diagnosen, är det vanligt att uppleva chock och förnekelse. Tankar som “Varför jag?” och “Hur ska jag klara detta?” är vanliga. Men med tiden, och med stöd från familj, vänner och vårdpersonal, börjar acceptansen att växa.
Man lär sig att leva MED sjukdomen istället för att kämpa MOT den.
Rutin och vanor spelar en stor roll, tänker jag. Att kolla blodsockret, byta sensorn, fylla på insulinet, packa druvsocker i väskan och räkna kolhydraterna i maten. Dessa rutiner blir som att borsta tänderna. Något man gör automatiskt, utan att tänka alltför mycket på det.
LÄS ÄVEN: Det hårda jobbet bakom ett perfekt långtidsblodsocker
En känsla av normalitet
Genom att göra det till en vana minskar stressen och oron kring hanteringen av sjukdomen. Information och kunskap är säkerligen också nyckelfaktorer. Genom att utbilda sig själv om sin typ 1 diabetes, och de bästa sätten att hantera den, blir man mer självsäker, kunnig och lugn.
En större förståelse gör det möjligt att ta snabbare och mer rationella beslut och känna sig mer i kontroll, vilket i sig kan bidra till en känsla av normalitet.
Stöd från andra som också lever med typ 1 diabetes är jag också övertygad spelar en STOR roll. Jag har skrivit andra inlägg om vikten av community – men mitt budskap är: att delta i forum med andra, antingen online eller i verkliga livet, kan bidra med en förståelse och en pepp som man helt enkelt inte hittar någon annanstans.
Att minska på känslan av ensamhet är ett steg på vägen mot acceptans. Och att hitta glädje och mening i livet trots sjukdomen får vi inte glömma! Att fokusera på de positiva aspekterna av livet och fortsätta med hobbies och aktiviteter som man älskar ger balans och perspektiv. Det visar att livet kan vara rikt och meningsfullt oberoende av ens T1D.
En anpassningsprocess
Att leva med en kronisk sjukdom innebär en anpassningsprocess där det ovanliga blir vanligt och det nya normala tar form.
Min resa har pågått sedan 2008 och i dagsläget kan jag inte föreställa mig hur livet skulle se ut utan min insulinpump och allt vad sjukdomen innebär. Och det är rätt skönt. För så länge vi inte har ett botemedel inom räckhåll är jag hellre kompis med min T1D än att lägga all kraft på att inte acceptera och motarbeta den.
LÄS ÄVEN: Innan det går för långt
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
