Att vara barn till någon med diabetes är inte alltid så lättsamt eller problemfritt, trots det kan jag omöjligtvis sätta finger på hur jobbigt det måste vara för min mamma som faktiskt är den som behöver dras med sjukdomen ständigt, varje dag, oavsett vart hon är.
För mig tillhör mammas diabetes det normala, jag minns inget annat. Det är normalt att mamma ibland måste äta en massa druvsocker i tid och otid, att hon måste avbryta aktiviteter, blir lite borta vid känning, går runt med en pump på magen, en blodsocker-mätare i beredskap, inte kan följa med på, eller måste stressa på med aktiviteter, drar ner på kolhydraterna eller inte kan äta när vi andra äter. Det är så orättvist att mamma inte alltid kan äta med oss övriga, så orättvist att hon är tvungen att anpassa sig efter sin sjukdom.
Varför behöver det vara så? Varför kan inte sjukdomen vara den som anpassar sig efter mamma? Så som det är för alla oss friska.
Det spontana vi skulle kunna ha tillsammans med mamma försvinner ofta när det kommer till all typ av fysisk aktivitet. Det går inte att spontant komma på att vi ska ut och cykla, ta en promenad, dra iväg på ett träningspass eller bara åka iväg på en shoppingrunda tillsammans. För då är diabetesen där och stökar. Ofta handlar det om tur och otur. Har mamma redan tagit insulin eller kan vi ta en promenad? Var det länge sedan mamma åt eller kan hon trycka i sig mer mat så vi kan träna? Hur kommer blodsockret bli då? Blir det alldeles för högt, för lågt eller alldeles perfekt?
När jag och mamma var på step-up vid ett tillfälle såg jag hur hon gick av brädan, tog med sig väskan och lämnade salen mitt i passet medan vi andra studsade runt. Inom mig for tankarna runt, ”Har mamma känning nu? Hur lågt kan det vara? Borde jag gå ut och kolla så att jag kan hjälpa henne att få i sig något om det krisar? Eller är blodsockret högt? Klarar hon av att be om hjälp ifall det skulle behövas?”.
Oftast är det ingen fara med mamma, men rädslan finns ändå där. I tidig ålder fick jag lära mig att det var 112 som gällde om mamma verkade ”borta”, att det kunde bero på lågt blodsocker och att ambulansen isåfall kunde behöva komma. När pappa lämnade mig själv med mamma kunde jag därför få en klump i halsen, tänk om någonting hände när jag var ensam med mamma, tänk om jag inte lyckades rädda henne. Det var ett stort ansvar att bära.
Även om det är mycket tungt, försöker jag se det positiva med sjukdomen eftersom den trots allt är här för att stanna. Jag har lärt mig att kunna agera om någonting skulle hända, att jag inte ska jämföra mig med mamma, att uppskatta mitt friska liv + att jag fått extremt mycket förståelse och insikt i hur andra med diabetes kan ha det. Jag har blivit en ödmjukare människa med mer förståelse och möjlighet att anpassa mig efter andra. För att inte tala om hur extremt stark mamma är som klarar av att leva sitt liv trots sin diabetes.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
