Redan första dagen på sjukhuset frågade min diabetesläkare mig och min familj ”Vad kommer hända med Linns blodsocker när hon är fysiskt aktiv?” Då var jag knappt sex år gammal och jag älskade att röra på mig. Min mamma tänkte spontant att blodsockernivån borde sjunka när jag gör av med energi. Det hade hon delvis rätt i, men riktigt så enkelt är det inte.
Jag lärde mig simma när jag var fem år och nu som 13-åring simtränar jag sex gånger i veckan och landtränar tre gånger i veckan. Vid ett träningspass sjunker mitt blodsocker oftast. Förenklat kan man säga att insulinet som öppnar upp cellerna blir mer effektivt. Socker kommer in i cellerna och energin behöver jag för att orka träna. Mitt blodsocker sjunker och det finns risk för en insulinkänning. Om jag ligger lågt i blodsocker måste jag vila och äta dextro. Det är inte alltid så roligt att sitta på kanten i en blöt baddräkt och vänta på att blodsockret ska stiga. För att undvika en insulinkänning eller ett lågt blodsocker mäter jag mitt blodsocker regelbundet, varje halvtimme. Oftast fyller jag på med dextro, sportdryck eller russin för att hålla blodsockret på en bra nivå.
Vid tävling och hård träning brukar mitt blodsocker oftast stiga. Kroppen blir laddad och nervös och då skickar den ut hormoner som gör att mitt blodsocker stiger. Om jag ligger högt i blodsocker känns det sirapssegt att simma och prestationen försämras. För att undvika detta brukar jag ge en liten dos insulin. Om man tar för mycket insulin under ett träningspass finns det risk för en insulinkänning.
Jag får insulin via en insulinpump och med hjälp av den kan jag ändra basaldosen enkelt. Vid en simträning sänker jag basaldosen 45 minuter innan passet börjar. När det är 15 minuter kvar av träningen går den sänkta basaldosen ut. Den övre bilden visar en simträning mellan klockan 17:00 och 19:00. Där jag har sänkt basaldosen till 0,150 E/h från klockan 16:15 till 18:45. Under en simtävling höjer jag istället basaldosen för att inte få högt blodsocker. Den nedre bilden visar en tävlingsdag som är uppdelad i två pass. Under tävlingspassen har jag upp till 1,100 E/h. Mellan passen är basaldosen lägre.
När jag hade insulinpenna var det mycket svårare. På morgonen fick jag ta en spruta i rumpan med långtidsverkande insulin. Med en insulinpump kan jag reglera basaldosen under dagen. Jag tycker insulinpump är mycket bättre. Många tycker att det kan vara jobbigt att bära någonting på kroppen. Jag har vant mig och insulinpumpen känns som en del av mig.
Som slutkläm på det här blogginlägget vill jag säga att det som fungerar för mig, kanske inte fungerar för dig. Men man måste våga testa och pröva nya saker. Det tog oss flera simtävlingar innan vi lyckades få till det. Nu orkar jag oftast simma alla loppen med bra energi. Det går att prestera på hög nivå även om du har typ 1 diabetes. Våga misslyckas, för att lyckas!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
