Ända sedan jag var mycket liten har jag varit väldigt aktiv inom många sporter. Det var gymnastik, fotboll, löpning och basket. Till slut gick de inte att kombinera och som många andra blev även jag tvungen att välja. Mitt val blev basket. Som de flesta idrottsintresserade barn var min dröm att bli proffs. En idrottsstjärna. Som Kobe Bryant och Susan Bird. De som inte är lika intresserade av basket kanske kan tänka sig en liknelse med Zlatan. Det var så bra jag ville bli. Jag ville bli bäst. Och vad skulle kunna stoppa mig?
Jag har alltid levt med min diabetes. Sedan jag var 4 år och fick diagnosen har den blivit en del av mitt liv. Det är inget som jag har lagt någon större tyngd vid, att det skulle kunna påverka mig negativt i något jag gjorde. Men det som än idag chockerar mig är hur många som tror att diabetes skulle vara ett hinder för att idrotta på elitnivå. Skulle min diabetes förstöra drömmen att bli basketproffs? Varför skulle något som är en så stor del av min vardag, som jag levt med i hela mitt liv, så länge jag kan minnas, vara i vägen för något som jag vill göra?
Nej, diabetesen är och har aldrig varit ett hinder för mig under min karriär. Visst finns det stunder som är svåra, de lever jag med varje dag. Inför varje måltid ställs jag inför en ny utmaning, inför varje träning gäller det att tänka efter noga. Varje dag är en ny dag med oväntade utfall. Varje dag ställs jag inför nya situationer och jag lär mig hela tiden hur jag bör anpassa mig till dem.
De största farhågorna för mig har alltid varit nätterna. Som idrottare, för mig som tränar 3–5 timmar varje dag, blir det extremt viktigt med påfyllnad av kolhydrater. Framförallt inför den fruktade natten. Det är då all träning ger utslag och det dagliga intaget av kolhydrater och insulin slår till. Rädslan av att inte vakna under natten på grund av ett alldeles för lågt blodsocker skrämmer mig än idag. Det har hänt och jag är säker på att det lär hända igen. Frågan är bara när och vad man kan göra för att förhindra det?
Något som idag underlättar är självklart min kunskap om vad som fungerar bäst för mig. Liksom alla andra diabetiker är min situation unik. Jag kan inte säga att alla bör göra på ett eller annat sätt, det finns inte ett enda svar på hur vi bör behandlas. Det är endast du som kommer kunna svara på det. Men det tar tid att lära sig och komma underfund med. Jag vet idag hur viktigt det är som elitidrottare att blodsockret inte faller för lågt. En hypoglykemi under ett tufft träningspass eller en viktig match är otroligt kritiskt och för att förhindra detta krävs god planering och kontroll. Idag har jag lärt mig mycket om min kropp och hur just jag ska hantera de situationer som uppstår. Under hela mitt liv har jag tagit till mig kunskap om mig själv, liksom alla människor. Jag vill lära mig mer för jag vet att det finns så mycket mer att lära. Men jag vet också att det tar tid. Något som jag måste låta det ta.
Utöver den växande kunskapen finns även andra faktorer som påverkar mitt liv som elitidrottare med diabetes. Inte minst de hjälpmedel som idag är aktuella.
Jag har sedan ca 10 år tillbaka använt mig av en insulinpump vilket underlättar otroligt mycket. Jag kan på så sätt sänka den temporära basalen inför, under, samt efter ett träningspass vilket gör att jag kan hålla en allt mer stabil blodsockerkurva och minska risken för en hypoglykemi. Men något som blivit en enorm trygghetsfaktor under den senaste tiden har varit min sensor. Sedan den kom in i min vardag har jag blivit allt tryggare och lugnare inför mina träningspass, efter mina måltider men framförallt inför mina nätter. Att ha en kontinuerlig blodsockermätning där förändringarna syns i förtid är guld värt samtidigt som den varnar för högt respektive lågt blodsocker. Jag önskar och hoppas att alla ska ha möjligheten att få en sådan. Självklart passar det inte alla diabetiker och många klarar sig säkert minst lika bra utan. Men jag vet att alla idag inte får chansen att erbjudas en sensor. Jag hoppas att det kan ske en ändring. Valmöjligheten borde finnas för alla!
Tack vare de hjälpmedel som finns och tack vare god planering och självkännedom som växer fram med tiden. Tack vare vilja och beslutsamhet har jag kunnat komma hit, där jag är idag. Idag lever jag som elitidrottare, spelar basket, tränar 2 gånger per dag och siktar på att bli professionell. Jag har vunnit SM-guld, spelat ungdomslandskamper, varit lagkapten i U20-landslaget samt blivit uttagen till seniorlandslaget. Till hösten vill jag ta mig till andra sidan Atlanten för att gå college. Många drömmar har gått i uppfyllelse men många finns ännu kvar, ouppfyllda. Jag är inte klar än. Längre ska jag. Och vad skulle kunna stoppa mig? Inte är det diabetes iallafall.
FOTO: Love Lannér
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
