När vi sitter på en intervju och ska göra ett gott intryck är det en rätt skön känsla att kunna svara nej på frågan om sjukdomar. Jag har suttit i den sitsen och jag har alltid varit ärlig om min diabetes, utom en enda gång.
En tid i mitt liv bestod av studier på högskolan samtidigt som familjelivet var i full gång med en tvååring hemma och ett nyköpt hus. Jag behövde alltså ett extrajobb. Jag hittade en annons där en snabbmatsrestaurang sökte extrapersonal. Ett känt svenskt hamburgerhak. Jag blev kallad på intervju och fick snabbt klart för mig att det här handlade om ett arbete för den stresståliga, uthålliga unga personen som kunde kavla upp ärmarna. Stämningen var god och jag kände mer och mer att detta var stället för mig. Jag är ganska strukturerad och kall när det blir stressigt. Jag klarar av det helt enkelt. Detta var något jag framhöll för, i mitt tycke, blivande chef. Han var uppenbarligen imponerad av min personlighet och visade snabbt att jobbet mycket väl kunde bli mitt. Så kom vi till sista frågan.
– Är det något du funderar över eller vill berätta? frågade chefen.
I mitt huvud poppade ordet diabetes upp med stora bokstäver. Jag förhandlade med mig själv under några sekunder. “Det är ju bara ett extrajobb, tillfälligt. Det finns alltid något att äta om jag känner mig låg. Det är ju under en begränsad period.”
– Nej, allt är kristallklart sa jag med ett leende.
Jobbet blev mitt. Jag började mina pass och jag var ett riktigt ess om jag får säga det själv. Lärde mig fort och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag smusslade med mina sprutor och min mätare. Så fort jag kände att blodsockret började sjunka så sippade jag på ett glas cola, precis som alla andra. Ingen anade något. Det här jobbet blev långvarigare än jag väntat mig och under somrarna arbetade jag heltid. Det började kännas jobbigare och jobbigare att dölja min sjukdom. Jag tänkte mycket på det och kände att det hade gått så lång tid vid det laget så att det bara skulle vara jobbigt och pinsamt att berätta.
En kväll var jag ensam kvar och skulle stänga. Det hade varit en varm svettig dag och jag hade arbetat i tio timmar. Många turistbussar hade valt att stanna vid oss och det hade varit högtryck vid stekbordet. Blodsockret hade varit pressat och jag hade inte hunnit stoppa i mig så mycket mat utan valt att häva känningarna med cola. Jag kände att benen inte bar mig längre, yrseln och huvudvärken gav mig dimsyn. Jag åt en macka och satt en ganska lång stund och väntade på att det skulle vända, det dröjde och dröjde. Till slut blev jag rädd. Blodsockret hade tagit sig upp till ett svajigt värde på 4 mmol och jag vågade inte köra de tre milen jag hade hem.
Det slutade med att jag ringde min sambo som fick hämta mig. Det kändes skönt.
Dagen efter skulle jag jobba igen. Jag led fortfarande av sviterna från gårdagen och hade lämnat en del jobb till öppningen. Det innebar att jag fick stressa även dagen efter. Hela den dagen är som i dimma. Jag fungerade inte alls, gjorde massor av fel och kände att jag bara ville hem, hem från ett arbete jag i vanliga fall stortrivdes på. Men jag kunde inte tala om varför jag inte klarade av att stanna så jag härdade ut på bekostnad av min hälsa. Riskfyllt! Tyvärr dog nog min arbetsglädje jag haft för jobbet där och då. Jag satt fast i en rävsax och kunde inte ta mig ur den. Jag blev inte kvar så mycket längre där.
Om jag bara hade haft modet att berätta, då hade jag också haft möjligheten att be om hjälp utan att ljuga. Så känner jag idag. Jag känner också att det var riktigt elakt att inte informera min chef och mina arbetskamrater. Tänk om jag hade tuppat av på jobbet en sådan här dag. Det hade ju skrämt livet ur dem och inte tror jag att det hade varit det mest uppskattade sättet att få reda på att jag har diabetes. Jag tror inte att de än idag vet om det.
Idag vänder jag inte hamburgare. Min nuvarande chef och mina arbetskamrater vet allt om min situation. Jag är helt öppen och det är en stor trygghet. I ärlighetens namn så gör sig min diabetes påmind mer nu efter 27 år än tidigare men jag är också mer erfaren och luttrad vilket innebär att jag hanterar det på ett annat sätt. Jag har inget att skämmas för, jag gör ett lika gott jobb som mina arbetskamrater och känner att vi stöttar varann på lika villkor. Total trygghet och det är värt att kasta av sig masken och berätta. Många blir och är nyfikna och vill veta mer om min pump och min sensor och jag delar mer än gärna med mig. Varför tänkte jag inte så på mitt extrajobb? Jag var nog helt enkelt rädd att missa jobbet, faktiskt. Sorgligt men sant.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
