Många som har diabetes eller en närstående med diabetes vet att alkohol och diabetes inte går hand i hand. För mig personligen har det tagit väldigt mycket testande, tålamod och föräldrars sömnlösa nätter i anspråk.
Då jag fick diagnosen var jag 11 och det var inte förrän 7 år senare som alkohol kom in i bilden. (Ja, jag var en duktig pojke innan jag fyllde 18). Då jag inte hade druckit innan jag fyllde 18 så blev det en stor omställning då jag och mina vänner gick ut och roade oss regelbundet, i princip varje helg. Detta är självklart inte bra för någon, speciellt inte en diabetiker som nyligen tagit sin första drink.
Sedan jag fick diagnosen har jag alltid velat vara normal, precis som alla andra. Till en början ville jag inte berätta att jag hade diabetes. Detta gjorde denna tid mycket svårare också på många sätt. Först och främst visste inte mina vänner om riskerna. Det fick till följd att dom behandlade mig precis som alla andra. Detta innebar att jag drack precis lika mycket som mina vänner, i samma tempo, utan tankar på att sakta ner eller att äta. Det här gjorde att jag intalade mig själv att alkolhol inte var farligt och jag hade känslan av att vara normal, precis som alla andra.
Nu är jag 28 år gammal och har levt med diabetes i 17 år. Under dessa år har jag hamnat på sjukhus på grund av alkohol vid fyra tillfällen. Jag är väldigt lyckligt lottad att fortfarande vara vid liv. Första gången slutade mitt hjärta slå och vaknade på intensiven utan att komma ihåg något av kvällen. Jag lärde mig av mina misstag. I ungefär 3 veckor – sen var jag tillbaka i mina gamla vanor. Det var nästan som ett beroende. Som jag nämnde tidigare ville jag vara som alla andra och ha kul med mina kompisar.
Under hela mitt liv så har jag alltid haft en väldigt bra relation med min familj och vänner. Men av någon anledning så när det gällde min diabetes, vad jag kan göra och inte kan göra, så ville jag inte lyssna. En av anledningarna var nog för att jag inte ville vara annorlunda och inte heller ville acceptera min sjukdom, samt att jag var rädd att jag skulle missa tid med mina vänner.
Det tog nog nästan 10-12 år innan jag helt accepterade min sjukdom. Detta innebär att jag nu öppet kan hantera min diabetes och meddela folk omkring mig. Jag önskar jag kommit till denna insikt tidigare då hade jag kunnat ta vara på mig själv bättre. Det som är gjort är gjort och jag kan bara blicka framåt. Jag vet att jag inte är ensam att ha gått igenom detta och det bästa tipset jag har till andra samma sits är, att vara helt öppen med sin diabetes, låt folk veta och att lyssna på nära och kära.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
