På sjukhuset när min son insjuknade; när familjen låg och sov medan läkare och sköterskor regelbundet besökte oss för kontroller började jag i min egen sömnlöshet söka på diabetes. Helt emot läkarens råd då han menade att mycket bra fanns på nätet men också mycket negativt. Han hade självklart helt rätt men jag försökte fokusera på det bra. Jag skänkte pengar till barndiabetesfonden, fyllde i ansökan om medlemskap i diabetesföreningen och så hittade jag även till föräldragrupper på sociala forum.
Jag ansökte om att få gå med i olika grupper och fick till min förvåning godkänt inom bara några minuter. En ny värld där engagerade föräldrar är vakna långt in på nätterna öppnade upp sig. Jag var inte ensam utan tusentals andra föräldrar fanns där – bara ett klick bort. Bland medlemmarna fanns både män och kvinnor men inläggen kom till stor del från kvinnorna. De var aktiva och skrev hela tiden om olika ämnen och de berörde känslor mycket mer än männen som i sina enskilda svar mest gav praktiska svar utan känslor.
Jag sökte vidare och fann bloggar om diabetes, men de som fanns berörde rollen som mamma till en diabetiker eller livet om sin egen diabetes. Det var absolut inget fel på dessa, tvärtom gav de mig mycket dessa första dagar i “det nya livet”. Men mina instängda känslor förblev instängda och jag reagerade ofta med irritation under den första tiden. Den instängda ilskan gav dock en drivkraft att bli aktiv.
Jag tog ett aktivt grepp om förskaffande av resurspersonal till förskolan, ansökan om vårdbidrag och kontakt med försäkringsbolag. Jag började spekulera i möjliga sätt att samla ihop pengar till forskning. Jag bestämde mig för att framtiden skulle bestå av hopp och inte bara förtvivlan. Sakta men säkert började jag leva med diabetesen istället för emot den. Men självklart har jag dagar när jag avskyr den, men försöker vara ärlig mot nära och kära med att jag har en jobbig dag istället för att stänga inne alla känslor.
Det är vad jag lovat min son, att skydda honom men också vara ärlig mot honom.
Min far är sen många år tillbaka typ 2-diabetiker och jag ser verkligen skillnaderna i vården mellan min far och min son. Det är olika sjukdomar men rädslan för effekten av lågt blodsocker är ändå densamma. Medan min son har kontinuerlig blodsockermätare och insulinpump som kan göra mikroskopiska ändringar vänder min far sin tilltro till fasta doser insulin och sprutor. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Min son har inte alltid turen att ha träffsäkra föräldrar, för vi misslyckas också. Ofta till och med om man ska vara ärlig, men vi lär oss hela tiden för varje misstag som passerar. Kontinuerlig blodsockermätare räddar ofta upp misstagen medan min far ofta får uppleva det genom antingen skyhöga värden eller låga värden vilket självklart påverkar honom på olika sätt fysiskt. Ibland är han medveten om dem och ibland inte.
Vi behöver kämpa för bägge sjukdomarna!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
