Utlandsresa planerad – helt och hållet anpassad till en underbar treårig liten vilding. Hotell med all inclusive, strand, pool, lekplats, allt inom en radie på 150 meter.
Sedan drygt två år tillbaka lever vi dock med en oinbjuden gäst i vår familj.
Vi försöker leva som vanligt i den mån det går men att förneka att denna gäst sätter många käppar i hjulet för oss skulle helt klart vara att ljuga.
Bara den enorma extra packning som behövs när vi ska ut och resa. Ett stort extra handbagage att kånka runt på innehållande de prylar vi kommer behöva gånger fyra.
Och så intyg, kylfodral och annat. På flygplatsen kånkade jag sjutton kilo barn i bärsele på magen och två tunga och otympliga ryggsäckar som granskades väldigt noggrant av säkerhetspersonalen.
Äntligen satt vi på flyget till Spanien!
Redan första dagen när vi bytte pump upptäckte jag en röd knöl på låret där pumpnålen suttit. Det har hänt tidigare och har oftast löst sig med hjälp av ett omslag med alsolsprit. Sådan tur hade vi inte denna gång.
Jag hade valt ett hotell som har läkare på plats så en stund senare hade vi recept på antibiotika. Apoteket låg ett par hundra meter bort så snabbt hade vi även den medicinen vi behövde. Otroligt nog gick det lätt att få Juno att ta antibiotikan. Fantastiska unge!
Redan dagen efter såg knölen lite mindre ilsk ut. Lättnad! Så vi lekte och badade. Sprang, busade och hoppade. Åt glass på löpande band och konsumerade insulin därefter. Balanserade på bryggor och njöt. Njöt av friheten.
Fjärde dagen badade vi som vanligt i poolen. Pausade och åt varsin stor glass. Strax därefter kollade jag blodsockret som låg på 7. Hade bara gett en liten dutt insulin till den stora glassen och jag bedömde att läget var helt lugnt.
Vi lekte och busade tills vi skrek av skratt. Plötsligt kände jag att vi ändå borde gå upp för att kolla blodsockret igen. Juno sackar efter något, jag vänder mig om och ser honom ramla bakåt i vattnet men han tar sig snabbt upp. Men något gör att han plötsligt ramlar igen, hårt bakåt, och slår huvudet i rutschkanan. Jag förstår att något är fel och rusar dit men när han reser sig för tredje gången rycker han plötsligt till och ramlar bakåt en tredje gång. Slår huvudet ännu hårdare i rutschkanan. Jag fångar honom. Kroppen är slapp och tung men han är vid medvetande. Medans han svamlar något osammanhängande rusar jag till vår plats, med mitt barn i famnen, sliter fram avläsaren till sensorn och gluco tabs. 4.0⬇️
Troligen lägre än så men sensorn har inte hängt med i raset.
Två gluco tabs och två gelehallon går ner. Slänger ihop våra grejer och bär Juno och dem de 100 meter hem till vår lägenhet. Juno gråter och skriker gång på gång att han är hungrig.
Nio digestivekex senare har min fantastiska unge återigen fått upp färgen i ansiktet och även tillbaka buset i blicken.
Fjorton minuter tidigare hade jag bedömt att läget var lugnt. Vi har levt med diabetes i över två år, jag har lärt mig allt som finns att lära, och trots det gör jag en sådan missbedömning. Väldigt typiskt för hur omöjligt oförutsägbart livet med diabetes faktiskt är.
Utöver detta diabetesrelaterade strul hade vi en helt magisk vecka. Jag är väldigt glad att vi tog mod till oss att åka och framför allt att jag valt hotell med omsorg så att när vi väl behövde uppsöka läkare så gick det otroligt smidigt! Vi använde inte ens hälften av de diabetesprylar vi hade packat med men det var en stor trygghet att vara garderade ifall att.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
