Som en typ 2 med viss insulinproduktion kvar så får man väldigt sällan en känning – enligt vården. Jag hade läst om det i den foldern man får på sjukhuset, men vi hade inte pratat så mycket om det mer än att om det händer så är det dextrosol som ska häva den. Dextron fanns alltid i stick i fingret-kitet som jag skulle ha med mig 10 meter från kylen. Ja ni minns.
Jag minns den första känningen. Jag jobbade extra som lokalvårdare i ett sportcentrum och en obehaglig känslovåg sköljde över mig där jag stod högst upp på en läktare. Känslan som kommer med svettningar, yrsel, illamående. Rädslan. Att inte ha kontroll. Jag gick in i omklädningsrummet. Där skakade jag så mycket att jag nästan inte fick in nyckeln i skåpet där sockermätaren låg. Med 2 i bs fick jag snabbt i mig dextrosol. Jag satt där inne länge. Så himla rädd. Vad var det för sjukt som hände? Jag vågade inte berätta för någon. Jag skämdes över min diabetes och tänkte; aldrig mer ska jag hamna i den här situationen. Efter den händelsen tog det 7! år tills jag tillät mig få en känning igen. 7 år av lögner till läkaren där jag skrev helt random bs-värden. Jag sejfade, dvs tog för lite insulin för att slippa bli låg vilket i sin tur resulterade i att jag alltid låg för högt. Åren gick och mitt i allt så utvecklade jag en fobi för att bli låg offentligt. Rädd för att behöva hjälp. Rädd för att åka buss ensam. Rädd för att gå på stan själv. Rädd för att festa. Vem skulle ta hand om mig om jag blev oförmögen att ta hand om mig själv. Jag gick inte en meter utan min sockermätare.
2004 träffade jag Micke som jag idag är min man och pappan till mina två söner. 2007 fick vi veta att vi väntade barn. Samtalet till diabetessjuksköterskan var allt annat än roligt. En typ 2 får inte samma information inför en graviditet som en typ 1. Jag kände mig fruktansvärt dålig som inte hade haft koll på mitt HbA1c. Men när jag väl var gravid så gällde samma spelregler som för en typ 1. Att sänka HbA1c, piskan på för ett stabilt blodsocker, tillväxtultraljud för att se så inte bebis växer för snabbt. Många UL. Och mest av allt; känningar. Dag som natt. Micke tog till slut med sig en kylväska till sovrummet. För varje natt satt jag uppe och åt för att häva låga blodsocker. Det var som att gå från 0 till 100. Från en känning till ibland 3 om dagen. Men jag behövde de 7 åren på mig för att förstå och landa lite. Jag lärde mig mer på 7 månader än på 7 år. Jag lärde mig att hantera rädslan. Jag lärde mig tyda de signaler som visar att snart är det dags för känning.
2008 i v 37 föddes Adrian med kejsarsnitt och trots en extremt jobbig graviditet så körde vi en favorit i repris och 2010 föddes Milton. Under mina två graviditeter hade jag en helt fantastisk läkare. Dr Göran Elm som gav mig ett besked 2011 som skulle förändra hela mitt liv…våra liv.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
