Jag trodde verkligen inte att det var möjligt. Att jag som levde ett helt normalt liv med träning, kompisar och familj skulle drabbas av en sjukdom vid namn diabetes.
För två år sedan visste jag knappt att den fanns eller vad den innebar. Idag är jag själv en diabetiker på 17 år och lever dagligen med sprutor, nålar, teststickor och tankar om vad jag ska ta för beslut där det kan gå hur som.
På vårdcentralen – vad var det för fel på mig?
Under en längre tid hade mamma märkt att jag inte var mig själv. Jag hade alla symptomerna för diabetes. Det var något som var fel på mig men envis som jag är ville jag inte inse det. Det blev inte bättre så jag och mamma gick till vårdcentralen. Många tankar snurrade i huvudet och helst av allt ville jag bara springa därifrån.
På vårdcentralen kunde de inte mäta mitt blodsocker då det var alldeles för högt så sjuksköterskan ville skicka mig vidare till sjukhuset i Helsingborg. Sjuksköterskan sa att jag till 99.9% hade diabetes. Allting blev bara svart. Jag tittade ner i golvet medan tårarna forsade ner för mina kinder.
När jag kom in genom dörren var jag ‘’frisk’’, nu var jag en tjej på 15 år som inte visste vad som skulle hända härnäst.
LÄS MER: Det är aldrig för sent att lära sig något nytt
På sjukhuset – diagnosen
Väl inne på Helsingborgs sjukhus möttes jag av fler prover. Sedan var det bara att vänta på beskedet.
Jag kände mig alldeles tom.
En stund senare fick jag träffa en läkare och då konstaterades det att jag hade diabetes typ 1. Det var som att någon gick fram och slog mig hårt i ansiktet. Jag fick det svart på vitt. Nu var jag inte längre Vilma utan nu var jag Vilma med diabetes typ 1. Där började min nya och långa resa som diabetiker.
LÄS MER: Hur förkylning påvärkar blodsockret
Redo att möta mitt nya liv
Av någon anledning bestämde jag mig redan då att jag skulle klara det. Om min mamma klarat av sin cancer ska jag också klara av min diabetes. Inget kan stoppa en 15-årig tjej vid namn Vilma Svensson – jag var redo för att möta mitt nya liv och min nya vardag.
Det blev två dagar med en slang i armen där jag fick insulin insprutat hela tiden för att få ner mitt blodsocker och hjälpa min bukspottkörtel.
Redan dag två fick jag ta bort slangen och börja med det som skulle vara min bästa vän genom hela livet; mina sprutor.
Det var många tankar som snurrade i huvudet. Gör det ont? Kan jag göra fel?
Detta var nu och för alltid mitt nya liv, så jag hade inget val utan fick bara acceptera det.
Mina första stick
Jag kommer ihåg både mitt första stick i fingret och i magen som om det var igår.
Stick i fingret gjorde jag direkt och det kändes lite men smärtan var hanterbar.
Det tog lite längre tid att ta sprutan i magen. Jag förde sakta fram handen mot magen och sedan gjorde jag det bara. Det första jag sa till mamma och pappa var ‘’ det gjorde ju inte alls ont’’ och mina ögon lös av lycka. Äntligen kunde jag ha lite förhoppningar om att detta kommer gå bra.
Den lyckan fick jag inte behålla så länge. Det är ju inte ‘’bara’’ att ta en spruta och sedan är det klart.
Insulin – min bästa vän och min värsta fiende
Såklart måste man veta hur mycket insulin man ska spruta in i kroppen. Detta får man veta genom att väga hur mycket kolhydrater man ska äta. Även om insulinet för det mesta är min bästa vän är det också min fiende. Med insulin kan man ta död på sig själv om man sprutar in för mycket i kroppen. Det känns så himla sjukt att jag kan ta död på mig själv om jag sprutar in för mycket. Därför kan min hjärna aldig vila. Jag måste hela tiden tänka på hur mycket allting innehåller, hur mycket insulin jag ska ta, vad kommer hända om jag tar för mycket eller för lite.
Mer forskning
Det finns idag 50 000 som lever med typ 1 diabetes och det blir snabbt fler. Man vet idag inte orsaken till varför barn/ungdomar får denna sjukdom.
Det talas också väldigt lite om vilka följder som kan bli utgången av att inte sköta sig och ligga rätt i blodsockernivå.
- Lågt blodsocker kan till slut leda till medvetslöshet med dödlig utgång.
- Högt blodsocker med samtidig insulinbrist är också akut livshotande.
- Långvarigt högt blodsocker kan skada ögonen med nedsatt syn i förlängningen, tandlossning, dålig blodcirkulation med tappad känsel i händer och fötter, njursvikt, hjärtinfarkt, stroke, kärlkramp…
Idag skänks det inte alls mycket pengar till diabetesfonden/forskning om man jämför med andra svåra sjukdomar t.ex. cancer.
Jag tror detta beror på att allt för få vet vad diabetes innebär och vad som kan ske när man är diabetiker. Vi måste få en förändring – alla måste få veta vad jag och alla andra diabetiker går igenom dagligen.
2 år sedan diagnosen
Idag har det nästan gått 2 år sedan jag fick min diabetes. Jag lever dagligen med avvägningar och svåra beslut. Dock hindrar det inte mig från att vara som en normal människa. Jag lever bara en gång och vill ta vara på det liv jag har, vare sig jag har diabetes eller inte.
Min familj o vänner har varit en stor hjälp varje gång jag måste resa mig efter ett fall… De har alltid funnits vid min sida och för mig har det betytt allt. Så ett stort tack till dem!!!
Att skrika i dagsläget kanske inte fungerar men att vinna kampen mot diabetes är heller inte omöjligt. Jag vet att vi tillsammans med forskningens framsteg, kan hjälpas åt att komma på bättre sätt att ytterligare känna oss som “vanliga” människor.
Stay strong!
Vilma Svensson
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
