Ultraveckan börjar
Alla står samlade i en halvcirkel i receptionen mot ingången till utematsalen för en lätt första jogg. Ultralöpningsveckan på Fuerteventura har startat och resan från Ö-vik har varit lång och trång för mina 192 centimeter. Det har snart gått ett dygn sedan jag senast sov och det overkliga flödet från novembersolskenet bara förstärker alienationen. Löpare kommer fram och presenterar sig och redan när nästa namn sägs har jag glömt det förra.
Jag är nervös, och det är inte bara för min diabetes och celiakis skull. Kommer jag att orka? Kommer de att tröttna på mina problem under veckan? Tycka att jag är besvärlig och sympatifiskande? Vissa av de som presenterar sig har sprungit lopp över sexton mil, några ännu längre. Ledarna har deltagit i etapplopp som sträckt sig över dygn i öknar. Tagit sig över kontinenter, till fots. Jag är bland människor som inte direkt gnäller över en blåsa på foten eller ett dygn utan sömn. Men ändå bestämmer jag mig för att det är lika bra att berätta redan nu då vi enligt schemat kommer att umgås och springa massor, en dag lite över sex mil.
Berätta eller inte?
”Jag har diabetes, så om jag pratar eller beter mig extremt konstigt under veckan så säg bara till mig att äta. Tvinga mig.” Mitt hjärta trycker mot struphuvudet som efter den tolfte backintervallen och redan nu tycker jag mig se hur någon skruvar på sig. Förtvivlat hoppas jag att jag inte framstår som någon som fiskar efter tyck-synd-om-mig-sympatier. Men hur pratar jag om min diabetes på ett lättsamt sätt utan att förringa allvaret. Utan att ta ansvar och förbereda för vad som faktiskt kan hända. Vilken nivå ska jag lägga mig på? Och måste jag alltid berätta? I det här fallet verkar det ändå självklart.
Första känningen
Rätt snabbt framgår det att min oro varit obefogad. Genom veckan springer vi och går, tvingar oss mot oss själva och blir emotionella. Löpning över tid har den effekten. Vi skrattar, gråter och känner. Lever helt enkelt, och aldrig under veckans femton mil hör jag någon gnälla. Förutom monologen som går runt inuti mitt eget huvud efter lunchen på Playitas under sexmilaturen. I solen går jag och hänger med huvudet och är på väg att surna ihop på riktigt. Signalerna är bekanta, jag vet redan innan jag lägger telefonen mot min FGM-sensor. Mycket riktigt, den direkta joggen efter lunchen i kombination med veckans alla kilometer har ökat min känslighet. Jag har tagit en alltför stor dos insulin och faller mot snurrande låga blodsockernivåer. Motvilligt trycker jag i mig några geler i en redan full mage som verkligen inte vill ha mer och muttrar något om diabetesen.
Jag är inte ensam
En löparkompis joggar upp nära. ”Hur är det?” säger han. ”Är du låg? Behöver du mer att äta? Säg bara till.”
”Allt är rätt visset. Det är inte bara fysiskt, det sätter sig liksom mentalt när jag går lågt”, säger jag och irriterar mig på det sötsliskiga som fastnar i munnen och på händerna.
”Självklart”, säger han, ”Jag förstår, bara försök trycka i dig.”
Jag river av ännu en gel och tänker att finns det några som inte är diabetiker som förstår hur det är att äta när man verkligen inte vill så är det just ultralöpare. Han förstår faktiskt och bara det hjälper mig till blodsockret senare stiger.
Nästa dag springer en av ledarna ikapp mig och lägger handen på baksidan av min arm.
”Åh nej, din plupp på armen. Den är borta!” Hon menar poden – min pump. Jag förklarar att jag byter den var tredje dag och hör lättnaden i en djup pust. En annan tjej i gruppen kommer en mil senare fram till mig och frågar om mitt blodsocker. Alla visar sådan omsorg att det händer att jag måste titta upp mot den klarblå himmelen en stund när vi klyver det karga landskapet mot mörkret och middagen.
Säga adjö till nya vänner
Och när vi samlas för den sista middagen kan jag namnen på de som formade halvcirkeln den där första dagen. Trygghetsnätet av människor jag numera kallar vänner som medverkade till att jag lärde mig massor om mig själv, min diabetes och hur jag reagerar. Jag har litat på dem fullt ut. Utnyttjat, skulle man nästan kunna säga. Fast det säger jag naturligtvis inte. Allt behöver man ju inte berätta. Och jag hoppas att också de fick med sig något av mig. Att jag lärde dem något om hur det är att leva med diabetes. Något som också var min ambition. Att alla efter veckan skulle veta vad de ska göra om de träffar en diabetiker som går lågt. Jag tror att jag lyckades.
Läs fler inlägg från Robert Jonsson:
Kungens krisp – om celiaki och diabetes
Sticken
Sparka upp grinden och passera mållinjen
En diagnos
Mot mattan
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
