(OBS, detta inträffade för flera år sedan, när jag A: var yngre B: hade väldigt hoppiga värden. Läs inlägget med en nypa salt, det var under kontroll.)
Jag vet inte om ni har tänkt på hur det är att köra bil.
Det är kanske inget man tänker på när man väl tagit körkort och vant sig vid körningens alla fördelar och nackdelar.
Jag hann ha körkortet i några år innan jag fick diabetes och då tänkte jag inte mycket på bilkörningen annat än hålla ordning på farten och skyltningar.
Men sedan efter debut… Oj, oj.
Jag tänker mycket på att köra bil. Jag behöver bilen till mångt och mycket. Att ta mig till och från jobbet, handling, läkarbesök, dotterns träningar, hälsa på familj/släkt/vänner och ta sig till lantstället.
Varför jag tänker mycket på att köra bilen?
Jo, det är ju det faktum att jag vet inte när jag förvandlas från en vanlig bilförare till en blodsockerstyrd bilförare…
Varför är det så speciellt? Kanske ni undrar nu…
Har ni hört talas om road rage?
(nu gäller inte detta alla, jag vet, ni behöver inte googla nån källkritik)
Jag har aldrig svimmat av eller blivit känslosam/gråtmild eller sinnesförvirrad när jag kört… Dock har jag blivit yrslig, skakig och desorienterad vid ett flertalet tillfällen.
Men mitt största ”problem” är att jag har en olycklig förmåga att bli en temperamentsfull chaufför när mitt blodsocker ”varierar” (läs rabiat chaufför). Jag har dock aldrig krockat, kört över någon eller förföljt någon… Jag blir väldigt verbal och aggressiv i mitt sätt att framföra min bil. Till, den eller de passagerares förskräckelse/förtjusning jag råkar ha med i bilen.
Låt mig beskriva ett exempel:
Jag jobbade i hemtjänsten, väldigt stressigt, hade inte hunnit få i mig lunch, åkte runt i min privata bil för att hinna och det var snöstorm…
Så när jag för femtioelfte gången sopade av snö och skrapade rutor för att ta mig till min 19:e kund begrundar jag samtidigt hur jag ska köra bäst för att undvika ”idioter i trafiken” och småfräser för mig själv direktioner om att andas, håll dig lugn det kommer gå så bra, så bra…
Då hör jag ett: ”excuse me” bakom mig. Och där står tre frusna amerikanska ungdomar, varav en har ett gipsat ben och undrar hur de ska hitta till tåget för att komma tillbaka till centrala Stockholm, de hade tappat bort sin grupp. Jag suckar, slänger en blick på uret, öppnar baksätes dörren till min lilla Hyundai Atos och säger ”get in”
Nu börjar mitt blodsocker att svänga rejält och jag inser själv att jag inte borde köra vidare, men…
… vet ni hur liten en Atos är? Vet ni hur stora dessa tre amerikanska gossar var? De var som packade sillar.
Jag kör iväg, i mitt lätt yrsliga, aggressiva tillstånd och har kommit halvvägs till nästa kund, när jag påminns om mina ”gäster”
Nu börjar jag bli smått galen av hunger och stress, sockret har flugit till väders och jag exploderar på allt och inget. Jag sitter inte längre och fräser, jag skriker alla fula ord jag kan. Gossarna undrar vad jag säger och jag översätter samtidigt som jag sladdar runt och kör så fort som väglaget tillåter mot tågstationen. Jag fortsätter referera om alla idioter som är ute en sån här dag, svarar på deras frågor, hytter mot slirande bussar och far som en snorloska på vägen.
Färden varade inte länge, men jag upplevde allt i ultrarapid (som jag alltid gör i dessa lägen) min hjärna stönade var gång min mun öppnade sig, men jag kunde inget göra, jag var nu blodsockerstyrd och mitt enda mål var att rasa av mig innan jag klev innanför dörren hos nästa kund (kanske skulle jag bli bjuden på en karamell?!).
Gossarna i baksätet? När de väl hämtat sig från chocken så hade de askul!!! Jag stämde inte alls in på beskrivningen av en lagom svensk. Och när jag väl gjorde en sladdande tvärnit vid stationen bjöd de mig till sitt hotell och sin hemstad. Jag viftade vagt med handen och ställde mig på gasen så snart de stängt min bildörr. Eftersom jag snart skulle bli sen så ringde jag kunden och förklarade att jag blev tio minuter sen, samtidigt som jag burnade järnet förbi Gyllene måsens drive in för att lugna bs monstret ett tag.
Resten av arbetspasset begrundade jag min bilkörning och att jag egentligen inte ska köra när mina värden är åt skogen, men samtidigt så kör jag bra…
därav så tänker jag otroligt mycket på min körning.
Jag skulle kunna berätta om det höga värdet som gjorde en sväng på motorvägen extremt underhållande för en vän som åkte med… men jag tror att ni fått nog nu.
…
Näe, om man ska ta sig en liten åktur…
Läs fler inlägg av Smulan Stålgärde:
Att leva med diabetes
Revolt
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
