Tre dagar till Stockholm Maraton och pirret i mig har härjat sedan länge. Jag surfar SMHI, Klart och Yr var tjugonde minut. Söker upp sidorna som en speltorsk letar sig mot nätcasinon och pokerappar på jakt efter lindring. Men hur jag än önskar är min påverkan över den Gud eller de strömmar som styr världstemperaturen lika verkningslösa som speltorskens sedeldrömmar. Det pendlar mellan tjugosex och tretti genom alla sidor. Varje gång. Ändå är jag där igen kort senare, på samma sätt som jag brukar föra telefonen mot min axel för att kolla ett ostyrigt blodsocker.
Minuter till start, tjugonio grader och blodsockret har trots den extra frukostbolusen stuckit iväg till 15,2 mmol. Jag dricker vatten, rör på mig, försöker hålla hjärnan lugn. Det är försent att trycka insulin nu. Jag vill inte rusa mot ett stup, de kolhydrater jag bär med mig räcker inte. Kanske är det värmen som påverkat insulinet? Jag får hålla koll, ta ett nytt beslut senare, förhålla mig till det faktiska. Det är ändå märkligt hur det svänger. Andra dagar, jag vet inte om jag skött mig speciellt bra, troligen inte, så kan det faktiskt vara tvärtom, att blodsockret ligger som ett fyllo på en finlandsfärja. Det rör sig inte, mer än de små krusningar som måste komma från resten av kroppen på ett värde som är sådär frisk-normalt. Tänk om? Ett mirakel! Jag kanske är det. Frisk igen! Jag testar och testar, nästan som för att provocera. Maniskt. Naturligtvis sticker det sedan åt något håll och blir efter en tid ologiskt oregerligt istället. Det är som det är liksom. Man får göra så gott man kan. Man får försöka förhålla sig.
Två tendenspilar på blodsockermätaren pekar uppåt, sju flygplan väser förbi i formation och den mänskliga mask av logiktrotsande människor vi formar skjuts iväg genom en tryckande hetta. Jag rundar stadion och springer höger nerför Valhallavägen och hör en välbekant röst i publiken skrika mitt namn, den rödfärgade klänningen fylld av blommor studsar av energi. Jag är sedd, älskad, och den vetskapen bär mig långt. Motsatsen. Diabetesbeskedet, som kom likt ett hål i dagen. När jag gick till apoteket och hämtade ut insulinpennor för första gången och varje atom i verkligheten vobblade novembermörker. Hur urklippt ur vardagen kände jag mig inte då. Allt låg så overkligt förändrat och ändå rörde sig världen som vanligt, på sättet den måste göra. Märkligt.
Verkligheten kommer att stå där precis som den är. Helt oavsett hur mycket jag vill krångla mig bort från diabetesen, kasta tillbaka den mot det slukhål av djävulskt tröttande ge akt som den kom ifrån så kommer den att finnas där framtill jag dör eller de hittar ett botemedel. Det spelar ingen roll vad jag vill, jag får förhålla mig, precis som alla andra. Och kanske är det därför jag älskar, hatar, förbannar och lovsjunger maratonlopp. Det blir så tydligt, vad det är som människan vid din axel har att förhålla sig till. Jag kan med varje fiber av min kropp känna vad som pågår i min medtävlare och inte bara förstå det med hjärnan. Hjärta-förstå. Kunde vi utanför själva tävlingen göra på samma sätt, känna verkligheten som den är, så mycket enklare allt vore. Men nu är det inte så, det är ofta tystnad, oförstånd eller insinuanta frågor man möts av.
”Är ditt blodsocker inte riktigt inställt än?”
Som om det fanns en given frekvens att ligga på. Ibland blir man förbannad och vill förklara men oftast håller man käften som folk gör mest bara för att man inte orkar. Okunskap. Man tröttnar, man förhåller sig.
Det är som med kärleken och frånvaron av den. Till sist inbillar man sig att den är något som bara finns där för de andra. En fyr som står och speglar ljus mot de som redan känner till farlederna. Men man finner sig i saken och gör det man alltid gör, fast hoppas lite i smyg ändå, kanske man avviker bara någon grad, eller går helt vilse, och en dag är det faktiskt någon som söker upp ens hand, någon som tittar in och faktiskt försöker förstå. Någon som står med Dextrosol i sin handväska och hoppar av omsorg, oro och glädje. Verkligheten, så kan den också se ut. Ibland tillåts man faktiskt att gå i mål. Ibland tvingar den en att förhålla sig, också till en stekhet försommardag.
Läs fler inlägg från Robert Jonsson:
Doser av vana
Kungens krisp – om celiaki och diabetes
Sticken
Sparka upp grinden och passera mållinjen
En diagnos
Mot mattan
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
