Några månader efter min första maratonmålgång möttes jag av sjukdomar. Typ1-diabetes, giftstruma och senare också Celiaki. Jag hade lossat de där trygga bältena som definierade vem jag var och stigit ut ur soffan mot en annan livsstil.
Bytt axelryckningar mot löparskor och medvetenhet, ett mer destruktivt liv mot ett mer uppbyggande och tyckte det var en synnerligen oförtjänt käftsmäll. Att golvas efter att jag gjort alla dessa förändringar och jobbat så hårt, som om sjukdomar av den här typen, eller livet i sig självt skulle komma med en sorts gudomlig rättvisa. Vad jag inte reflekterade över då var hur stor nytta jag faktiskt hade av förändringarna jag gjort. För var hade jag varit, och hur hade jag orkat fysiskt men framförallt mentalt om jag inte vridit om min kurs?
Kursändring och må bra känsla
Visst värmer det att se tillbaka på minnen och tider från lopp och hela den resa som ledde fram till dem. Den närmast Kennedykapselmässiga förändring jag gjort i mitt liv genom att sätta en löparsko framför den andra på kontinuerlig basis. Konditionen som snabbt växte och hjälpte mig att hålla uppe motivationen, och hur, när motivationen ibland ändå tröt, jag istället plockade fram målbilden av maratonmålgången.
Kroppen har svarat på rörelserna. Men det som verkligen har gjort nytta, den enskilt största förändringen löpningen haft, är effekterna på min hjärna och mitt psykiska mående. Det är inte bara den där må-bra-känslan som kommer efter ett löppass, det går långt djupare än så. Allt det där runtomkring som tynger, det behöver inte exakt vara diabetesrelaterat.
Det kan vara en helt hopplös arbetssituation, ett lågintensivt gräl med din partner eller en väldig explosion. I princip vad som helst som drabbar dig som upplevs som omöjligt eller svårt att påverka känns lättare efter att du kutat, effekten fortsätter dessutom på lång sikt och växer i takt med att du rör dig mer.
LÄS MER: Diabetes och styrketräning – ett vinnande koncept
Blir piggare
Trots att jag nu gör av med mer energi så blir jag piggare. Jag lägger 5–10 timmars tid på löpning i veckan men upplever att jag får mer gjort än tidigare. Jag tål stress bättre och upplever att jag ser saker mer positivt, vilket naturligtvis är en tillgång, speciellt för oss diabetiker eller diabetesföräldrar som förutom den vardagliga stressen hela tiden vinglar upp-och nedför kammar i jakt på ett bra blodsocker.
Ditt varför och träningens effekter
Jag läste för en tid sedan boken Hjärnstark, av Anders Hansen och fick då det här bekräftat. Att det var något långt mer än muskeltillväxt och bättre kondition som förändrades i mig när jag kutade, något mer än den där må-bra-känslan jag uppfylldes av efteråt. Jag blev faktiskt stresståligare, mer kreativ och smart då jag sprang, och det gillar man ju, speciellt då jag nu också är en sådan människa som tycker mycket om att skriva.
Nu behöver du verkligen inte bli maratonlöpare för att få de här effekterna. Hjärnan räknar varje steg! som Hansen skriver i sin bok. Det är bättre att du rör på dig i 30 minuter än i 5 minuter, men 5 minuter räknas också. Gör något du tycker är roligt! Gör det för din skull, skulle jag vilja tillägga. Om det här nu innebär att du tränar för att köra upp långfingret framför sjukdomar eller människor som säger att det är omöjligt – som jag gjorde – så gör det med den motivatorn, använd det som bensin.
Men fråga dig själv varför. Har du det klart så är chansen att du långsiktigt lyckas avsevärt större, det är åtminstone min erfarenhet. För tyvärr, träning är inte alltid roligt. Det är jobbigt, obekvämt och ibland rent smärtsamt. Det är svett, dregel, huvvet på sned och lungor som känns som fuktiga små strumpor. Förbered dig på det. Men om du kan ha en målbild längre fram: Kanske att oavbrutet springa en sträcka, göra det på en viss tid, ta dig i mål i ett lopp, något som långsiktigt kan fungera som en magnet och dra dig ut så är min erfarenhet att träningen faktiskt blir av och upprätthålls.
LÄS MER: Så kan du lära dig att gilla fysisk aktivitet
Smartare än så
Att du dessutom kan käka mer utan att blodsockret lika lätt slår i taket och ger dig ångest är en riktigt fin bonus. Det händer faktiskt att jag efter långpass funderar på om bukspottskörteln har börjat producera insulin igen. Blodsockret ligger stabilt, höjningarna vid måltider, de som stundtals mest liknar New Yorks skyline blir till små krusningar på CGM:en, trots vad jag slänger i mig.
Bara en sån sak gör det värt att trotsa novemberdagar med underkylt regn på snedden för att komma hem och frossa i efterrätter som musklerna sedan bara suger i sig. Tänk också på att inte vara för hård med dig själv. Klappa dig på axeln och beröm dig själv efter varje pass. Det spelar ingen roll om det är fyra eller fyrtiotvå kilometer du springer så länge du töjer i allt det där som säger att du inte kan. Gör det bara.
Och glöm aldrig: Du är en löpare i samma stund som du springer, låt inte din inre kritiker eller någon annan få dig att tro annat. Du är smartare än så, på väg mot åtminstone.
Läs fler inlägg från Robert Jonsson:
Doser av vana
Kungens krisp – om celiaki och diabetes
Sticken
Sparka upp grinden och passera mållinjen
En diagnos
Mot mattan
Jag älskar, hatar, förbannar och lovsjunger marathonlopp
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
