Vi satt där i ett mindre undersökningsrum på akuten i Västervik. ”Vera har drabbats av Diabetes Mellitus”. Jag hörde orden men jag förstod inte innebörden. Jag bestämde mig där och då på sjukhuset några dagar senare att jag inte längre ville skaffa fler barn. Det kändes som hela vår framtid skulle komma att bestå av ständig oro. Det var som att komma hem från sjukhuset med en helt ny familjemedlem, en oönskad sådan.
Det fungerade bra att skjuta drömmarna om syskon ifrån mig ända tills jag hösten 2016 stod där med ett oväntat plus på stickan. Drygt ett år hade gått sedan diagnos och jag tror att jag hade passerat genom varje steg i sorgeprocessen. Jag hade undrat varför. Jag hade varit rasande arg. Jag hade gråtit. Jag hade accepterat. Jag hade läst bloggar och böcker om hur andra hade upplevt liknande situationer och jag hade även tagit steget att söka hjälp för att hantera det. Enligt studier drabbas cirka 40% av mammor till barn med diabetes av utbrändhet. Jag höll skenet uppe men gick sönder inombords. Att ta hand om sitt eget barn är inget man sjukskriver sig ifrån.
Jag har tappat räkningen hur många gånger jag fått frågan om det är större risk att bäbis i magen och sedermera lillasyster kommer att få diabetes. Jag förstår nyfikenheten kring det. Klart att folk undrar. Men jag förstår inte att det känns socialt accepterat att bygga på den oron som man självklart som förälder känner. När man fått frågan tillräckligt många gånger lär man sig tillslut hantera det, det rinner av en och man ger sitt standardiserade svar. Det är sällan eller aldrig jag berättar hur många gånger jag hittills fått för mig att kontrollera lillasysters blodsocker för minsta lilla.
Så kom nyheten som fick mig att hamna tillbaka mitt i sorgen. Barnens syssling hade fått typ 1 diabetes i början på denna sommar. De må vara avlägset släkt men det träffade mitt i hjärtat. Behöver jag ens säga att oron för lillasyster aldrig varit större. Så döm om min förvåning när min man i slutet av sommaren istället blev inlagd på sjukhus med skyhöga blodsockervärden. Utredningen huruvida det handlade om typ 1 eller typ 2 diabetes drog ut på tiden. Vi spenderade hösten i väntan på provsvar om antikropparnas vara eller icke vara. Och strax innan jul kom beskedet att testerna visade negativt och det handlar om en typ 2 diabetes. Vi kunde för stunden andas ut.
Jag vill inte med det här inlägget ge någon dåligt samvete. Men jag vill uppmana till lite omtanke. Alla sjukdomar och känslor syns inte utanpå men de är lika verkliga ändå.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
