Sedan början så har det varit en oro, en ångest, en kontroll och otaliga stick i fingrarna. Men som typ 1-diabetiker, har jag aldrig varit så väl omhändertagen som under mina graviditeter.
Att bilda familj och få barn är det många som tar som en självklarhet, naturligt, kanske är det till och med meningen med livet menar vissa. Men det är inte självklart för alla, dels att kunna bli gravid. Och om man kan det, kunna få må bra och ha en fin tid som gravid. Att bara kunna mysa med den växande magen, äta det man helst av allt tycker om, sova när man känner för det och längta i väntans tider.
Jo jag vet ju såklart att det inte bara är vi kroniskt sjuka som har jobbiga resor med våra graviditeter. Många kvinnor mår väldigt illa, kräks och får ont i kroppen. Också jag fick erfara några av dessa effekter som gravid.
Jag har misslyckats innan jag ens börjat
För en frisk kvinna så kan det första besöket hos mödravården ske tidigast i graviditetsvecka 12. Det behövs inte ett läkarbesök för godkännande innan hon försöker bli gravid och det krävs inte heller en inskrivnings hos specialistmödravården.
Men för mig, som typ 1 diabetiker, såg det annorlunda ut. När då vi ville bilda familj så var det första steget att kontakta mitt diabetesteam. För att få en koll på att mitt HBa1c, långtidsvärdet i blodsockret, legat bra den senaste tiden. Kroppen skall ha de allra bästa förutsättningarna att baka en frisk bebis och om det visas ett för högt långtidvärde så hade vi fått vänta.
Redan där skapas en oro och en press, att allt ansvar för att embryot som man önskar ska börja växa, skall bli skadat och orsaken till det skulle vara jag. Ugnen. Mamman. Jag har misslyckats innan jag ens börjat.
LÄS ÄVEN: Du, jag och vår typ 1 diabetes
Massor av oro, men inte så mycket mys
Under mina graviditeter så har det inte varit så mycket mys med den växande magen, ett rutinultraljud och avslut i en vaginal förlossning. Nej. Sedan vecka 4, vilket är den vecka jag fått veta att jag varit gravid bägge gånger, så har det varit en oro, en ångest, en kontroll och otaliga stick i fingrarna. Jag måste dock tilläga, att jag som typ 1-diabetiker, aldrig har varit så väl omhändertagen som under mina graviditeter.
Specialistmödravården är riktiga hjältar och eldsjälar. Deras stöd och ständiga närvaro gav mig den där orken att fortsätta kämpa när känningarna var många eller nätterna störda av insulininjektioner.
LÄS ÄVEN: Nybliven pappa med diabetes typ 1
Jag har aldrig varit så väl omhändertagen
Under tiden som gravid så har jag varit tvungen att sticka mig i fingrarna innan och efter varje måltid i ca 35 veckor. Notera varje enskilt blodsockervärde och notera var enskild dos insulin och sedan rapportera in detta skriftligen till läkarna varje vecka. Sen fick jag snällt invänta feedback; skulle mitt insulin justeras? Om ja; hur mycket?
Under en graviditet med typ 1 diabetes så ökar insulinbehovet i takt med att graviditeten fortlöper och denna förändring måste övervakas noga så att jag hela tiden ligger bra i blodsocker och doserar rätt mängd insulin. Låga blodsockervärdet är akut livsfarliga om de inte justeras medan höga blodsockervärden är skadliga på långt sikt.
Också mina ögon kontrollerades 3 gånger som gravid, för att kunna se om ögonen ligger i risk för att skadas.
Var fjärde vecka fram till vecka 32 så var jag på besök på specialistmödravården och då fick jag lämna urin, blod, kolla vikt och sedan prata med läkaren om hur jag mår och hur det går. Skriva matdagböcker och föra anteckningar om varje vecka, allt för att kunna ha ett sådant jämnt blodsocker som möjligt. Såklart ett rutinultraljud i vecka 18 som alla andra. Men lägg också till ett morfologiskt ultraljud, där bebisens alla inre organ scannas av för att se att de är friska.
Sen följer ca 4 tillväxtultraljud, där bebisen tillväxt noga övervakas så att bebisen inte blir för liten, eller för stor. Typ 1 diabetiker kan få lite större bebisar om graviditeten inte avslutas i tid. Därav börjar också diskussionen om igångsättning eller kejsarsnitt dyka upp runt vecka 35. Och båda våra barn är födda med kejsarsnitt i vecka 38.
Jag kunde inte njuta av att vara gravid
Det är ingen lätt resa, för någon att vara gravid. Det är förknippat med en oro och en längtan. För mig blev det också en enorm press att hela tiden sköta om min sjukdom minutiöst för att ha gjort allt jag bara kan för att få ett barn som mår bra. Det skapade en enorm stress hos mig och en press, att jag skulle misslyckas.
Jag kunde inte njuta av att vara gravid. Alla de fördomar som vi diabetiker utstår, blev inte färre när jag väntade mina barn. Någon tyckte till exempel att jag inte skulle skaffa barn alls, eftersom jag är sjuk.
Jag är så glad och tacksam över att min kropp orkade baka 2 fina bebisar till oss.
LES ÄVEN: Att släppa taget för att ge mer frihet
Till våra barn vill jag säga;
Älskade barn!
Er mamma är sjuk. Er mamma hade redan ett ”barn” innan ni kom, som kräver så mycket av henne att ni tyvärr inte alltid kan få min fulla uppmärksamhet. För innan jag fick er, våra älskade små troll, så drabbades jag av ett oönskat livslångt ansvar gentemot min kropp som svek mig 2007.Min sjukdom heter typ 1 diabetes och måste alltid sättas i första rummet. För om jag inte tar hand om den först, så kan jag inte ta hand om er.
Jag vill finnas kvar för er och dela era liv. Finnas där för er både i mot- och medgång. Kärlek och besvikelser. Succé och kamp. Och för att kunna det så måste jag alltid ligga steget före i blodsockerkarusellen som blivit lika naturligt för mig som att borsta tänderna. Och jag gör det med kärlek. Till er, min familj och till livet. För vad vore livet utan min familj.
LES ÄVEN: När våra barn inte kan gå till skolan
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
