För barn med diabetes och allt de behöver gå igenom.
Jag gråter för sönderhackade jävliga nätter. För sönderstuckna små kroppar, fingrar och tår. För kränkningar och fasthållningar och ännu fler nålar. För strulande sensorer och tjutande pumpar. För ledsna och rädda små barn som tvingas vara modiga fastän det är det sista de vill. Jag gråter för överlevnad.
Jag gråter för den eviga kampen
Jag gråter för den eviga kampen. Kampen för att just mitt barn ska få bästa möjliga hjälpmedel. Kampen med den dagliga informationsspridningen för att skapa förståelse för det galna liv vi tvingas till. För kampen vi hela tiden för, och som gör att vi natt efter natt delvis ligger sömnlösa för att mota ännu en hypo- eller hyperglykemi. Sömnlösa i mörkret och med tårarna brännande under ögonlocken.
LÄS ÄVEN: Du, jag och vår typ 1 diabetes
Jag gråter för det eviga dåliga samvetet
Jag gråter för den stress, vanmakt, ilska och sorg som växer i mig när jag tvingas att ständigt ha ett vakande öga – natt som dag. För högt och för lågt. För den jävliga blodsockerresa vi dagligen gör. För misslyckade uträkningar och insulindoser.
Jag gråter för de fantastiska fina syskonen som aldrig får den tid och omsorg de förtjänar och behöver. För skitsjukdomar som varje minut och sekund invaderar, och förstör, våra liv. För det eviga dåliga samvetet att aldrig nånsin vara i närheten av att räcka till. Aldrig någonsin.
Idag gråter jag.
LÄS MER: Missa inte Emmas tidigare inlägg
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
