Förra året satte jag som mål att bli bättre på att springa utomhus. Det finns flera anledningar till att jag har undvikit detta tidigare.
Jag har av flera anledningar gillat styrketräning på gymmet mer. Jag har tänkt att jag kan upprätthålla konditionen genom att köra tung styrketräning och springa på löpbandet då och då.
Jag upplever att jag lättare kan reglera blodsockret för styrketräning, och att det är lättare att avbryta träningen. Det finns också människor i omedelbar närhet om jag skulle behöva hjälp.
Tuffa löppass ute
Att springa utomhus tycker jag är tungt, och till och med lite tråkigt. Min sambo har känt tvärtom. Han har löpt mycket ute och det har gjort att vi har kunnat peppa varandra.
Han fick med mig ut på löpturer och vi började att träna tillsammans på gymmet.
Vi försöker att ge oss ut och springa 1-2 gånger i veckan. Det är inte så långa löpturer. Men vi springer mellan 4 och 6 kilometer. Ibland testar vi att springa lite längre, mellan 8 och 10 kilometer.
LÄS ÄVEN: Bättre blodsockerreglering med träning
Fick kraftig känning under en löptur
Jag har i många år tyckt att det är svårt att springa som diabetiker. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den gången jag fick en kraftig känning under en löptur. Jag hade ätit lite innan och hade inte med mig något att äta.
Som tur var ringde jag någon som kunde hämta mig. Det hela var en ganska otäck upplevelse. Man skulle tro att jag lärde mig något av detta. Att man ALLTID ska ha med sig något när man är hemifrån. Och speciellt när man tränar.
Att jag nu springer med min sambo har nog gett mig lite av en ”falsk trygghet”. Vi springer samma runda varje gång, och jag vet att det inte är så långt. Det har alltid gått bra. Till den gången det inte gjorde det.
Började känna att något var fel
Vi skulle ut och springa en runda på kvällen. Det här var en ny runda som vi har hittat och som är lite mer än 3 kilometer. Vi har därför sprungit samma runda 2 gånger för att sträckan ska bli lite längre. Det var planen även den här gången.
Jag började med cirka 12 i blodsocker, men visste att jag hade satt lite insulin i förväg. Jag tänkte att det passade bra att springa då, eftersom jag kanske ville få ner blodsockret.
Vi sprang första varvet utan problem. Men när vi skulle börja på andra varvet började jag känna att något var fel.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Lågt blodsocker
Den första varningslampan var att jag började känna mig tung i benen. Jag kunde knappt lyfta dem och kände mest att jag ville gå. Jag sackade därför efter min sambo rätt mycket. Och han märkte efter ett tag att något var fel.
Jag sa att jag var rädd att jag hade lågt blodsocker, men jag hade inte med mig telefonen för sensorn så att jag kunde kontrollera. Ibland kan jag ha svårt att avgöra om jag verkligen har lågt blodsocker.
Jag försökte därför att jogga lite till, men kände att kroppen bara sa stopp. Benen gick inte att flytta och jag började känna mig snurrig. Om jag ska beskriva känslan känns det nästan som att vara berusad.
Ville inte vara till besvär
Min sambo frågade mig om vi skulle gå tillbaka. Jag sa att han kunde springa klart rundan så kunde jag gå tillbaka själv. Då fick jag bara en dum blick.
Efter att ha hanterat sjukdomen själv i så många år har jag fortfarande inte vant mig helt vid att alltid ha någon som bryr sig så mycket om det. Jag gissar att fler med diabetes känner att de inte vill vara till besvär.
Jag tänkte faktiskt att jag inte ville förstöra hans löptur bara för att JAG hade lågt blodsocker. Jag förstår ju själv nu att det inte skulle ha blivit så bra om han hade sprungit vidare och jag hade gått hem.
Det slutade med att jag fick sätta mig vid en busshållplats och vänta på att han hämtade bilen.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa
Hade bara två i blodsocker
Min sambo är dessbättre snabbtänkt så när han sprang för att hämta bilen tog han med sig både pump, telefon och honung. Jag hade 2 i blodsocker, så då var det bara att skruva av basalen på pumpen och få isig några rejäla munfullar med honung.
Bara det att gå den korta vägen från garaget till porten kändes ganska krävande. När jag kom innanför dörren sjönk jag ihop direkt på en stol i köket.
Under mina snart 17 år med diabetes har jag hittills bara behövt be om hjälp ett par gångar. Men nu var jag glad att jag hade någon som kunde ta hand om mig. Jag fick två glas mjölk och två brödskivor med honung.
Jag kände mig helt färdig och blev riktigt trött. Orkade inte ens ta av mig de svettiga träningskläderna.
Jag fick hjälp med att få av mig ytterkläderna och la mig på soffan med både täcke och filt över mig. Där sov jag i en och en halv timme. När jag vaknade kände jag mig fortfarande helt slutkört, och det var kanske inte så konstigt.
Mitt blodsocker var också bara strax över 3.
Ingen varning om att springa
Jag skriver inte detta som en varning att inte jogga ensam med diabetes. Jag vill inte heller att det ska vara en skräckhistoria. Det gick bra, och det var en väckarklocka för oss båda om vikten av att ha med sig något i händelse av känning. Det är bättre att vara förutseende.
Jag är fortfarande glad att jag inte var ensam den gången. Jag sa till min sambo att om det hade hänt och jag varit ensam, hade jag övervägt att ringa på hos någon för att be om hjälp. Jag vet inte om jag hade klarat att gå hela vägen hem.
Dagen efter åkte vi till sportbutiken för att köpa flytande energi-gel som jag kan ha i fickan på löpturer.
LÄS MER: Fyra tips för att ta tilbaka makten över din kropp
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
