Ätstörningar … Ett tabubelagt ämne, ett komplext ämne. Kropp, mat och insulin. Ett ämne fyllt med triggers. En vardag för många av oss. Speciellt för oss som fick diabetes på 80- och 90-talet upplever jag. Och ett ämne som många läkare och diabetessjuksköterskor i årtionden har sopat under mattan.
Kropp, mat och insulin… Hur kommer det sig att många av oss fick en ätstörning? Diabetes är ju inte en matsjukdom, utan en bristsjukdom. Vi saknar insulin.
”Fettklämma”
Låt oss gå tillbaka i tiden, till en då minsta sak man stoppade i munnen skulle vägas och registreras. Man mättes och vägdes på varje kontroll, och det var ganska ofta det var kontroller också. Långtidsblocksockret mättes, och om man hade riktigt mycket ”tur” plockade läkaren fram en ”fettklämma”. Då kände man verkligen på detta med att ha ätit för mycket … ”Valpfett”, ”äter för mycket godis”, ”långtidsblodsockret är för högt”, ”äter för lite” ,”tränar mer nu” osv.
Jag har läst journalen. Jag minns att jag kände som att jag var på utställning, och att allt jag gjorde inte ”var tillräckligt bra”. De satt liksom där och hoppades på underverk. Kanske att de hade gett mig en stjärna i marginalen om jag plötsligt började producera insulin igen?
Är det så konstigt? Diabetes för 30 år sedan kretsade kring mat – vad man åt och inte åt.
LÄS MER: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Mat och insulin
Jag började med svininsulin när jag diagnostiserades med diabetes 1991. Gick över till något mer tjusigt kallat Actrapid och Insulatard några år senare. Det skulle ge mig ”mer frihet”. Jag minns inte att friheten infann sig med det första. Mer osäkerhet och svajigt blodsocker – ännu mer än med svininsulinet och sprutorna man skämdes över.
I tonåren ersattes Actrapid med Humalog. Jag klarade inte längre att kontrollera insulinet själv. Och inte ville jag be om hjälp. För detta var ju min ensak. Istället slutade det i tonåren med att jag inte tog mitt insulin, eller bara när jag ”kände för det”. Det säger sig självt att det inte ledde till något bra.
Jag kan inte minnas att jag förrän nu, det senaste året, och efter många vändor med viktminskning följt av en enorm viktökning, har kunnat äta och njuta av maten utan att känna en form av skam eller vara rädd för vad blodsockret visar. Att faktiskt ta saker som de kommer diabetesmässigt utan att få panik. Jag tycker inte att det är så konstigt …
LÄS ÄVEN: Fyra tips att ta tillbaka makten över din kropp
Fortfarande tabu
Som vuxen upplever jag att jag möter större förståelse för de utmaningar som min diabetes innebär. Det känns som att man lyssnar mer på mig när det kommer till de problem som uppstår på vägen, och man blir hänvisad till de instanser som har koll om man har det kämpigt … MEN diabetes och psykisk hälsa och problem kring mat är fortfarande tabu. Diabeteströtthet är också fortfarande en underkänd diagnos osv. … Jag känner att läkaren ofta har ryckt på axlarna, klappat mig på axeln och sagt: ”Det är bara så det är.”
Jag önskar att man vid kontroll skulle få frågan om hur det egentligen går, och att vederbörande har verktygen för att hjälpa till med det som kan komma fram. Eller veta vem som annars kan hjälpa till.
Jag känner att jag har fått tillbaka kontrollen. Det tog nästan 30 år … Jag har låtit diabetesen styra mig. Nu är det jag som sitter vid rodret. Diabetesen måste följa mig istället för omvänt.
Men jag är stolt över vad den här kroppen har klarat av. Och jag är stolt över att ha ett långtidsblodsocker på 6,5!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
