Det har på sätt och vis blivit en del av vår kultur att fira jubileum. Vi gillar att fira livets stora och små händelser tillsammans med vänner och familj, och då prioriteras speciellt de trevliga händelserna. Men hur är det om man har haft en kronisk sjukdom i många år, är det också värt att fira?
I så fall: hur bör man fira det och vad är det egentligen man firar? Bör fokuset vara på allt man har upplevt och klarat av, eller vad man tänker om framtiden?
Under de här 25 åren har jag satt knappt 50 000 insulinsprutor och mätt blodsockret nästan 100 000 gånger. Det är svindlande siffror! Jag tror inte att de som inte har diagnosen förstår hur mycket tid och energi det tar under en dag, och ett helt liv. Alltså, 25 år med diabetes! Det är en fjärdedel av livet. Förutom all tid som de praktiska sakerna har tagit, har det mentala kring diagnosen tagit mycket mer tid.
Många vakna nätter
Det har varit otaliga bekymmer och sorger, många stora känslor och mycket frustration. Det har varit fler vakna nätter än jag vill erkänna för mig själv, både för mig och för mina föräldrar. Speciellt i tonåren.
Det har också varit mycket glädje och mycket som jag har känt tacksamhet över. Det har ju inte bara varit tunga och mörka stunder under alla dessa år. Men om jag ska vara ärlig skulle jag ha gjort nästan vad som helst för att slippa sjukdomen.
Jag hade däremot inte ha varit den jag är om det inte hade varit för alla utmaningar på vägen, och det skulle jag naturligtvis inte vilja vara utan. Jag var tvungen att växa upp snabbt, och jag blev snabbt väldigt självständig. När jag var liten blev jag aldrig behandlad annorlunda än mina vänner, och jag uppmuntrades att följa mina drömmar. Även med en utmanande diagnos i bagaget lät mina föräldrar mig göra allt som de andra fick göra. Det är jag oändligt tacksam över.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Tid för eftertanke
”Min” dag har jag valt att fira på ett lite annorlunda sätt i år. Det blir ingen tårta, vin och firande med goda vänner, utan reflektion över hur lyckligt lottad jag är. Lyckligt lottad för att jag har denna sjukdom i Norge, för all hjälp som vi kan få, och vilken tur jag har haft som fortfarande inte har haft några biverkningar efter 25 år med en diabetes som ibland har varit extremt krävande. DET är värt att fira.
Det är värt att fira att jag har haft en nästan normal barndom, och att alla runt mig har gjort det bästa av alla situationer. De har pushat mig att göra saker som alla andra barn har gjort. De har låtit mig äta det som andra barn äter, och de har informerat andra om att jag är som alla andra. Jag behöver bara lite insulin för att fungera.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
