”Är den här honungen sockerfri eller?” Jag böjer bak nacken och trycker ut det nu vidrigt söta slisket mot tungan och luckrar upp massan med den solvarma Portellon vi har liggande i barnvagnens ficka.
Där ligger också papper från uppätna Snickers och Bounty, nötter, och de två trefotade pallarna som är så välsignat sköna att sitta på när distansen och tiden på fötter för längesedan har passerat alla förståndiga tankar om lagom. Min fru som joggar en bit framför mig stannar upp och kommer tillbaka till vagnen. Hon tvekar helt kort innan hon sträcker sig efter flaskan och håller upp den.
Jag vill skaka om sockerigeln
”Ja, som Rune Larsson sa, det finns ju lågenergi-energikakor. Vad vet man egentligen”, säger jag trevande för att övertyga mig själv och hitta en logisk förklaring till det pressade blodsockret. Jag vill inte få en kroppslig bekräftelse på att jag inte ska springa på det här sättet. Vill inte göra erfarenheten av att vårt trehundramiläventyr att springa från Sicilien till Sjuntorp inte är genomförbart.
Vill inte kapitulera inför min sjukdom. Jag vill skaka om sockerigeln, låta den följa med på vad många skulle tycka är helt tokiga saker, som det vi nu gör, att ta oss till fots från Örnsköldsvik till Östersund och tillbaka. Känna att det är jag som sätter ramarna och inte det motsatta. Femtiotvå mil på totalt tolv daga med två dagars löpvila i mitten för att umgås med släktingar i Östersund. Tokigt? Nej. Möjligen annorlunda.
Blodsockret stiger
Blodsockret stiger, men inte alls som det borde göra. Trots ansträngningen, trots att musklernas reservdepåer förmodligen är tomma på inlagrad energi så borde blodsockret ligga högre. Mycket högre. Normalt hemma i soffan med den här mängden kolhydrater skulle min Dexcom för länge sedan varnat om att jag behöver insulin men nu ligger jag på fem och stiger svagt. Jag sänker basalen – som redan ligger på tjugo procent av mitt normala, med hälften, river upp en Snickers, mer dricker än äter den och joggar vidare mot Stugun.
När vi långt senare kommit fram till rastplatsen vid Indalsälven och har rest tältet och ätit pasta med pesto och svarta bönor och jag går den obeskrivligt långa kilometern till affären för att handla ny läsk och honung för nästa dags etapp och för att låna toaletten där så kommer svaret på problemet med det pressade blodsockret i form av blodfläckar mot papperet.
LÄS ÄVEN: Vad äter jag när jag har lågt blodsocker?
Huvudlöst
Trots att jag var in till köket i Sollefteå och pratade med kocken för att förklara det viktiga med att maten var glutenfri så har jag fått i mig det. Förmodligen gjorde de ändå sitt bästa på restaurangen, säkert tänkte de sig inte för. Det är så lite som behövs. Samma pizzaspade, den färdiggjorda bottnen mot bänken och min mat är kontaminerad och min tarm snart irriterad och sårad och därmed får jag svårare att ta till mig energi och hålla uppe blodsockret.
Det var huvudlöst av mig att gå för en sådan högriskmåltid som pizza när vi dagen efter skulle ta oss sextionio kilometer i trettigradig värme. Vi borde gjort maten själva eller valt något annat. Ätit ris tillsammans med någon sorts gryta eller nåt. Käkat något bortom mjölade bänkar. Men nu var det en öl i ett immande glas och en salt pizza som drog och det har gått bra så många gånger tidigare. Det är mänskligt att göra orationella grejer, för hur rationellt är det egentligen att styra en barnvagn tur- och retur Örnsköldsvik Östersund rannsakar jag mig själv. Pizzan och ölen var i sanning vad min själ ville, jag chansade och nu gick det inte.
LÄS ÄVEN: Därför har jag alltid med mig extra diabetesutrustning
Just det, honung.
Nu läker ändå tarmen och redan nästa dag, när vi krupit ut ur våra sovsäckar, druckit kokkaffe, packat ihop och joggar vidare mot Östersund så går det bättre. Och senare på dagen med tjugosju kilometer kvar så sitter vi vid vägkanten på de där välsignad pallarna och suger i oss varsin risgrynsgrötskorv och delar på en liter risdryck. Jag höftar en mindre bolus, tar en knapp femtedel mot annars då vi inte har lyxen med att kunna vänta till det aktiva insulinet gått ur kroppen.
Jag har inga givna doser, noterar ingenting exakt, utan går på de erfarenheter jag skapat och får. Det är ändå så skiftande parametrar att kolhydraträkning och exakta doser blir meningslöst. Blir bolusen något för stor använder jag läsken som styrraket och blir det ännu värre trycker jag i mig. Just det, honung. Den här gången är jag extra försiktig och håller igen, inte bara är det tarmen, det är den tryckande solen som får mig att gå lägre än normalt. Jag vill verkligen inte ha ännu en dag i värmen med honung i munhålan, bara tanken på massan i munnen gör att något surt stöts upp mot struphuvudet.
Med stolpiga ben och med bortåt hundra gram skvalpande kolhydrater i magen styr vi vagnen mot Östersund och nya erfarenheter. Timmen senare varnar telefonen om att jag är hög. Jag planar ut, ler, sällan har väl en sån varning känts mer välkommen. Det ska vara efter isglassen i campingreceptionen någon timme senare då. Det som tillskillnad mot pizzan på alla sätt motsvarade bilden jag hade i huvudet. En riktig säng, bara fötter i högläge, ett efterlämnat svalt välbehag i munhålan och tolv komma fem i blodsocker. Himmelskt!
LÄS ÄVEN: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
