Diabetes är en sjukdom som vi diabetiker inte rår för att vi har drabbats av. Oavsett vilken typ av diabetes man har, tycker jag att vi ska äga den och inte skämmas över sjukdomen.
Trots det kan jag ibland tycka att det är lite pinsamt att förklara för utomstående att jag har diabetes. Och då speciellt för personer som har väldigt lite kunskap om vad det faktiskt innebär att leva med en sådan kronisk sjukdom. Det har till och med hänt att jag har undvikit att berätta att jag har diabetes. Något som heller inte är så bra med tanke på att det kan skapa potentiellt farliga situationer med tanke på blodsockerregleringen.
I det här inlägget vill jag dela med mig av mina tankar kring varför jag upplever att det kan vara både pinsamt och extra stressande att berätta för människor att jag har sjukdomen.
De flesta känner någon som har diabetes
Först och främst upplever jag att de flesta jag pratar med – unga som gamla – har ett annat förhållande till sin diabetes. Jag har aldrig träffat någon som inte har hört talas om sjukdomen. Det verkar som att alla känner någon som har någon av de diabetestyper som finns.
Trots detta finns det otroligt mycket okunskap hos människor. Jag kan ibland förvånas över hur lite människor kan om diabetes. Kanske kan man inte förvänta mer. Själv visste jag väldigt lite om vad det innebär att ha diabetes innan jag diagnostiserades med det som 16-åring. När man till detta lägger den utveckling som sker hela tiden när det gäller egenvården och bättre hjälpmedel har jag förståelse för att det kan vara svårt att hänga med för de som inte har direktkontakt med någon som har diabetes i vardagen.
LÄS ÄVEN: 5 bra tips för ett stabilare blodsocker
En ”matsjukdom”
Man behöver inte gå längre tillbaka än knappt en generation så kan mina föräldrar berätta om människor de växte upp med och som behövde tas in på sjukhus för att mäta sitt blodsocker. På den tiden var diabetes i mycket högre utsträckning en sjukdom som måste regleras via en specialdiet jämfört med nu, med vilken vi har tillgång till både obegränsade blodsockermätningar och olika typer av insulin. Jag tror att den tidigare generationens stigma kring sjukdomen som en ”matsjukdom” fortfarande finns kvar. Det är något som jag tycker att det kan vara svårt att förhålla sig till ibland.
Denna okunskap och bristen på insikt i hur sjukdomsbilden och behandlingen har utvecklats de senaste åren, är det som mest får mig att dra mig för att berätta att jag har diabetes. Nästan undantagslöst får jag frågor som om jag har ätit för mycket socker, om jag var överviktig när jag fick sjukdomen eller varför jag inte bara äter mig frisk eller sluta äta kolhydrater? Ja, tänk om det hade varit så enkelt.
Den ”medfödda varianten”
De som ställer de här frågorna är också mycket svåra att övertyga. På många sätt har de bestämt sig för att diabetes uteslutande handlar om hur jag har levt mitt liv tidigare. Och mycket riktigt frågar de alltid vilken typ av diabetes jag har. Jag tycker det är enklast att svara att jag har den ”medfödda varianten”, även om jag inte fick den förrän sent i tonåren. Jag försöker förklara att jag blev sjukare och sjukare, men att ingen visste exakt vad det berodde på.
Beroende på vilka typer av människor jag förklarar för, kan jag mötas av viss förståelse för att jag skulle ha utvecklat sjukdomen oavsett vad jag hade gjort i barndomen. Det finns alltså inget som jag kunde ha gjort annorlunda. Samtidigt finns det de som tror att man enkelt kan hitta ett botemedel mot alla typer av diabetes.
LÄS ÄVEN: Glasögonen från helvetet!
Några roliga exempel
De som tror att jag kan äta mig frisk, göra något annorlunda eller leva utan att mäta blodsockret och sätta insulin, är ofta medelålders eller äldre. Jag har några roliga exempel som jag skulle vilja dela här: Under flera år jobbade jag i en hälsokostbutik. Där träffade jag många olika människor under arbetsdagen, och en del var lite mer alternativa än andra.
Jag lyfte ofta fram min egen sjukdom inför kunderna, helt enkelt för att det föll sig naturligt i samtal om en produkt jag skulle sälja. En av reaktionerna på att jag valde att berätta att jag har diabetes och som har etsat sig fast i minnet var en kvinna 55+ som svarade att ”det är bara onödigt att tro att man har diabetes”.
”Tänk dig till ett bättre blodsocker”
Först fick jag tydligt besked om att det finns ett antal dieter och specifika kostplaner som kan bota sjukdomen. Dessutom svarade jag med att jag har diabetes typ 1 och att min kropp oavsett har slutat producera insulin. Jag sa även att det vore märkligt om ingen läkare eller diabetessjuksköterska, som ju är specialister på området, känner till de här kostplanerna som det påstods skulle finnas.
Svaret var då att jag med min typ av diabetes bara behöver ta kontroll över hjärnan och tankarna och på så sätt tänka mig till ett bättre blodsocker. Här förstod jag att det inte fanns någon mening i att diskutera. Detta var förmodligen bara en människa som hade bestämt sig i förväg och som det inte gick att övertyga. Du känner till typen, och du känner att du återigen blir sittande med en hälsomässig ”Svarte Petter”. Som om allt är mitt fel.
LÄS ÄVEN: Närstående till någon med diabetes? De här råden kan rädda liv!
Ät en frukt!
En annan gång mötte jag en man i omklädningsrummet på gymmet efter ett träningspass. Jag skulle säga att han var drygt 50 år. Han såg mig sätta insulin och mäta blodsockret innan han ivrigt gick fram till mig och berättade att han hade hört om en speciell typ av frukt som man kunde äta för att bli av med sjukdomen. Återigen försökte jag att berätta vilken typ av diabetes jag har, och att ingen har lyckats äta sig frisk från sjukdomen hittills. Varför skulle just den här frukten fungera?
Pinsamt att ha diabetes
Sådana situationer gör att jag ibland tycker att det är pinsamt att ha diabetes. Jag tar min hälsa på största allvar och tycker att det är pinsamt att förknippas med någon som har gjort en rad fel genom åren, och som har resulterat i en allvarlig livsstilssjukdom. Jag tröttnar på att behöva försvara mig hela tiden. Vilket gör att jag ibland anser att det enklaste bara är att inte berätta att jag har diabetes – oavsett sammanhang.
Jag kan tänka mig att detta är ännu värre för er som har diabetes typ 2 eller någon av de andra varianterna. Diabetes typ 2 har ett ännu större stigma över sig om att det bara skulle handla om dålig livsstil i kombination med många olyckliga val. Vilket inte heller stämmer. Även här måste man vara genetiskt predisponerad att utveckla sjukdomen. Man behöver inte nödvändigtvis leva ”osunt”, även om detta kan spela in. Även här finns det mycket okunskap hos de som tror att det är så enkelt att bli av med diabetes typ 2. Det är inte bara att ändra sin livsstil och tro att man kan sluta ta sina mediciner. Dessutom blir man väl heller inte av med sjukdomen, utan man blir i bästa fall symtomfria. Det är en viktig skillnad.
Har du någon gång upplevt liknande situationer med människors okunskap, och tycker du att det är pinsamt att berätta att du har diabetes?
LÄS ÄVEN: Skapar diabetes mentala problem?
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
