Det är tyvärr ganska vanligt att personer med diabetes utvecklar andra besvärliga sjukdomar utöver den kroniska börda som vi måste leva med varje dag. En av dem är ätstörningar!
Jag har haft diabetes i större delen av mitt liv, och med en sjukdom som i mycket högre grad handlar om det mentala. Men en som kan vara minst lika förödande både för den fysiska hälsan och livskvaliteten. Jag pratar om ätstörningar.
Valt att vara öppen
Detta är ett ämne som jag har skrivit en del om tidigare. Jag har alltid valt att vara öppen om att jag har kämpat med och fortfarande kämpar med ätstörningar. Varför vi med diabetes är extra benägna att utveckla ätstörningar är inte känt. Men det kan vara en kombination av att det kan uppfattas som ett trauma att få diagnosen diabetes. Samtidigt som sjukdomen ofta kretsar runt ett extra fokus på mat och vad man har i sig. Det kan nog vara en del av förklaringen.
Personligen vill jag inte ge diabetesen hela skulden för att jag har utvecklat ätstörningar. I mitt fall handlar det till stor del om att äta och träna för att se ut på ett visst sätt, lika mycket som ett kontrollbehov. Min motivation är med andra ord inte att äta (eller undvika att äta) för bästa möjliga blodsockerkontroll. Utan snarare att göra sådant som jag tror är rätt för att ge mig den kropp och det utseende som jag eftersträvar. Något som för övrigt nästan alltid är kontraproduktivt. Detta är vanliga kännetecken vid ätstörningar.
Påverkat livskvaliteten
Ätstörningar för sällan eller aldrig något gott med sig. Och det påverkar som nämnts livskvaliteten mycket. Ätstörningarna tar sig olika uttryck och påverkar i olika hög grad. Något som jag verkligen har märkt av på min kropp. Efter att ha kämpat med detta i 9 år har jag haft olika diagnoser. Som anorexia, bulimi och OCD. Men även megarexi, ortorexi och träningsberoende. Vilket ska tilläggas inte är en medicinskt accepterad diagnos ännu.
Detta har så klart förstört mycket för mig både i skolan, på jobbet, i familjelivet, förhållanden och andra sociala relationer. Det har kort och gott försämrat min livskvalitet. Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom det som jag har gått igenom. Just därför tycker jag att det är viktigt att prata om sådana psykiska hälsoproblem. Jag vill både vara öppen med mina utmaningar. Och kunna hjälpa andra som kanske känner igen sig i liknande situationer.
Diagnostiserad med anorexi
Trots att man lär känna sin kropp väl och lär sig vad man klarar efter att ha kämpat med så många olika ätstörningar, så har utmaningarna som jag har gått igenom varit uteslutande negativa. Trots det hoppas jag att mina erfarenheter kan användas till något positivt. Därför tänker jag dela med mig av några tankar om hur jag ständigt undvek att få känningar och ignorerade mina känningar. Och därmed satte min hälsa på spel när jag var diagnostiserad med anorexia.
Oroa över senkompliktationer
Många som har diabetes och anorexia känner till begreppet ”insulinbantning” väl. Det går ut på att man låter bli att ta insulin för att blodsockret ska stiga så mycket att cellerna börjar bryta ner muskler och fett för att få energi. Det är precis det som händer innan man får diagnosen diabetes. Och som gör att man går ner i vikt under denna period. Det är naturligtvis mycket farligt. Och kan i värsta fall få en dödlig utgång.
Man kan behöver bara tänka på hur det var för hundra år sedan, då diabetes var en dödlig sjukdom eftersom man inte hade tillgång till insulin. Insulinbantning har aldrig varit något jag ägnat mig åt, eftersom jag vet hur farligt det är. Dessutom har jag alltid varit extremt orolig för att drabbas av senkomplikationer till följd av för högt blodsocker.
LÄS ÄVEN: En hektisk vardag med diabetes
Alltför högt blodsocker
Med detta sagt var jag som anorektiker väldigt rädd för att sätta för mycket insulin. Anledningen var att jag till varje pris ville undvika att få känning vid en olämplig tidpunkt, vilket skulle göra att jag var tvungen att äta något mellan dagens planerade måltiderna. Det var det värsta som kunde hända och minsta kalori gav mig dåligt samvete. Då kände jag att måste förbränna de här ”känningskalorierna” istället för att bara låta kroppen – som är smart nog att reglera allt själv – sköta det.
Med andra ord satte jag insulin men hade samtidigt ofta alltför högt blodsocker i förhållande till rekommendationen. Jag gjorde det för att alltid ha en del att gå på så att jag orkade hålla ut till näst måltid. Jag åt också väldigt lite kolhydrater, och då var det ändå ganska svårt att beräkna rätt insulindos redan innan.
Ute på djupt vatten
Om jag skulle ha sådan otur att jag fick en känning utanför en planerad måltid, försökte jag alltid att låta den gå över av sig själv (vilket så klart aldrig hände), så att jag skulle slippa äta. Eftersom känningar inte går över förrän man har fått i sig kolhydrater, slutade det med att jag hade lågt blodsocker tills det var dags för nästa måltid. Det värsta jag kunde tänka mig var att något som jag inte redan hade planerat in och som rösten i mitt huvud godkände.
Jag tog med andra ord inte särskilt väl hand om min diabetes eller min hälsa när jag höll på så. För det första är det dumt att gå runt med för högt blodsocker länge för att man är rädd för att få en känning, samtidigt som det är väldigt farligt att inte tillföra kroppen och cellerna kolhydrater när man har en känning. Hjärnan fungerade inte, kroppen kändes otroligt slapp och jag var inte ens en skugga av mig själv. Jag var helt enkelt ute på djupt vatten.
LÄS ÄVEN: Ångest och depression gjorde att jag inte fick kontroll över min diabetes
Kämpar fortfarande
Även om jag fortfarande har ätstörningar, har jag dagar som är bättre än andra. Och jag har lärt mig att det mesta börjar med hur jag pratar med mig själv i mitt eget huvud. Ett bra tips om du känner igen det i detta är att varje dag förbereda dig på att du kan få en känning. Att börja dagen med att säga till själv att fylla på blodsockret om det skulle bli för lågt, gör att det blir enklare att acceptera situationen om den plötsligt inträffar.
Dessutom gäller det att övertyga dig själv om att du har fel om du tror att kalorierna i känningsmaten gör att du går upp i vikt. När du får lågt blodsocker är det kroppens signal att den behöver näring. Den behöver kolhydrater och kolhydrater innehåller kalorier. Så är det bara, och det är inget man kan göra något åt om man har diabetes. Jag har haft många diskussioner i mitt eget huvud om detta. Som tur är har jag lärt mig att kroppen förbränner den näring som den får. Och det är inte min uppgift att se till att den förbränner de kalorier den behöver.
Det är otroligt tröttsamt att gå runt och tänka på att man måste förbränna kalorier hela tiden. Här handlar det helt enkelt om att lita på sanningen att kroppen är mycket smartare än vi och hanterar det själv. Det kan dock vara enklare sagt än gjort. Men jag brukar säga till mig själv att leva livet, vara mentalt närvarande när jag utför aktiviteter och äta min mat. Gör jag bara det så fixar kroppen resten.
LÄS ÄVEN: 5 bra tips för ett stabilare blodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
