Jag kommer ihåg den där dagen som om det vore igår. Det tidiga besöket på vårdcentralen. Oron över vad det kunde vara för fel, som knöt ihop magen. Distraktionen i att fjällsemestern hägrade, och packning stod på schemat. Lade ner tröjor, byxor, underkläder i resväskan, och försökte låta bli att tänka på det där blodprovet. Låta bli att tänka på vad det kunde leda till.
Vi packade in oss i bilen och började köra norrut.
Fyra mil hann vi, sedan ringde mammas mobiltelefon. Hon talade lågt, bekymrat. Lade på luren och berättade att vi var tvungna att vända. Fjällsemestern fick vänta, vi måste snabba oss till sjukhuset. Hennes enda dotter hade fått typ 1-diabetes, och läget var akut. Bilresan hem kändes som vägen till häktet – som att jag satt i baksätet på en polisbil och från och med denna stund inte längre hade rätt att bestämma över min framtid. Och till viss del var det inte helt osant.
Jag fick ett eget rum, vita sjukhuskläder, nålar i armarna – och tårar i ögonen.
Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som hade hänt. Vad som skulle hända. Vad detta innebar. Varför jag? Varför nu? Jag var ju bara femton år gammal, och tyckte mig inte ha gjort något för att förtjäna detta öde. Jag var liten, vilsen och livrädd. Jag promenerade upp i korridoren med min droppställning, valde långfilmer att ta med in på rummet, och vandrade tillbaka igen. Vita rockar kom och gick. Bytte kanyler, pratade om kolhydrater, stack mig i fingrarna i jakt på blod. Nya rutiner skulle läras in, en helt ny livsstil.
Jag kom ofta på mig själv med att nypa mig i armarna när jag låg i sjukhussängen. Jag var ju tvungen att vakna någon gång; inte kunde denna mardröm fortsätta mycket längre?
Sju och ett halvt år senare.
Idag sitter jag här framför min laptop, och inser att mardrömmen inte är över. Men under dessa år har jag sakta men säkert eliminerat ”mar”-et, och ser nu min typ 1-diabetes som en tillgång. Att kalla den en ”dröm” är kanske att överdriva, och som det ser ut idag kommer jag alltid leva tillsammans med min kroniska kompis, men jag sörjer inte. Min sjukdom har gjort mig till den jag är, och har format den kvinna jag idag är stolt över att vara. Självfallet skulle jag välja bort min diabetes om jag kunde – ur en ren hälsoaspekt – men idag ser jag inte den som ett hinder.
Till vardags jobbar jag med att sprida information om typ 1-diabetes i samhället, något som det råder enorm brist på.
Jag har under de två senaste passerade åren startat en blogg, föreläst runtom i Sverige, pratat inför politiker under Almedalsveckan, varit med i en rad tidningsartiklar, suttit i Nyhetsmorgon, och haft förmånen att träffa likasinnade individer från hela världen. Jag har omvandlat min diabetes från en femtonårings mardröm, till en tjugotvåårings framgångssaga.
Idag välkomnar jag med öppna armar läsare in på denna nyuppstartade, rikstäckande blogg på temat diabetes.
Hade den funnits när jag blev sjuk hade jag kanske funnit tröst i det skrivna ordet. Jag hade kanske funnit en mentor eller vän som skulle kunnat berätta för mig att allt skulle bli bra. Att min diabetes inte skulle ta kol på mig.
En typ 1-diabetesdiagnos är tuff, det kan jag inte säga annat än. Men jag tror helhjärtat på att det bara drabbar de som är starka nog att hantera det. Vi är hjältar, allihop. Vi som dagligen utkämpar ett krig mot vår egen kropp – och vinner.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
