Sedan jag fick diabetes för mer än 15 år sedan har jag alltid bott med någon. Det här året ska jag för första gången bo ensam. Det känns lite läskigt.
När jag fick min diabetesdiagnos 2006 bodde jag tillsammans med pappan till mina barn. Och jag är glad att jag bodde ihop med någon när jag fick diabetes och kände mig osäker på i princip allt som hade med sjukdomen att göra. Jag var väldigt orolig och rädd för att vara ensam, speciellt om jag skulle få en känning. Om min var ute och reste, hade jag en väninna som bodde hos mig.
Med tiden blev jag tryggare och var inte längre rädd över att vara ensam. Trots det har jag aldrig bott ensam efter att jag fick diabetes. Efter att jag skilde mig flyttade jag ihop med min syster och hennes tre flickor. Och vi har bott tillsammans i snart åtta år. Men den här sommaren kommer vi att sälja huset, och jag ska köpa en bostad till mig och mina pojkar, som bor hos mig varannan vecka. Gissa om jag är förväntansfull!
Tankar
Jag tycker att jag har haft ”tur” med min diabetes. Jag har aldrig haft några allvarliga episoder där jag inte har kunnat klara mig själv. Min största skräck är att jag ska få en så allvarlig känning att jag blir medvetslös. Som tur är har jag sluppit det. Men jag vet också att sjukdomen kan förändras och att det kan komma tuffare tider. Jag blir äldre, och många upplever förändringar när de kommer in i klimakteriet. Men jag ska inte ta ut problemen i förväg. Det är bättre att tänka att det säkert kommer att gå bra.
LÄS ÄVEN: På dåliga dagar är det viktigt att komma ihåg de bra dagarna
Barnen
Mina barn börjar bli stora, min yngste är 13 och den äldste fyller snart 18. De bor hos mig varannan vecka och kommer att fortsätta göra det när vi har flyttar. Med tiden kanske de vill ha en lösning än varannan vecka, och det är något som de ska få bestämma själva. Båda har levt med min diabetes hela livet och har aldrig varit särskilt drabbade av det. Vi har inte gjort någon stor grej av att jag har diabetes, och den har inte haft någon stor plats i barnens liv. Men nu ska de bo själva med mig och jag kommer att säga till dem att vara uppmärksamma om jag till exempel inte går upp på morgonen.
LÄS ÄVEN: Ångest och depression gjorde att jag inte fick kontroll över min diabetes
Beredskap
Lyckligtvis finns det bättre verktyg nu än när jag fick diabetes 2006. Nu har jag en blodsockermätare som mäter blodsockret kontinuerligt och jag kan dela med mig av mina blodsockervärden till andra. Det har jag aldrig gjort tidigare eftersom jag inte har behövt. Nu kan situationen bli annorlunda, och det känns tryggt att veta att jag KAN dela informationen om jag känner mig osäker. Normalt märker jag på min kropp om blodsockret är för lågt, ofta innan larmet aktiveras. Jag är inte lika bra på att märka om jag har för högt blodsocker. Men har ställt in larmet på lågt blodsocker så att jag märker stigningen innan blodsockernivån blir för hög.
Be om hjälp
Om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det att be om hjälp. Om min diabetes får mig att känna mig rädd och osäker, behöver jag inte vara rädd för att be om hjälp, varken från vårdpersonal eller mina vänner och familj. Jag har folk som jag kan bo hos under perioder när blodsockret varierar mycket, och det behöver jag inte vara rädd för att dra nytta av.
Jag är säker på att den här nya fasen i mitt liv kommer att gå bra.
LÄS ÄVEN: En hektisk vardag med diabetes
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
