Jag har många gånger tänkt tanken: Hur hade mitt liv sett ut om jag hade fötts för hundra år sedan? Hur länge hade jag överlevt? Hade jag bara blivit 15 år? Kanske 16 i bästa fall?
Jag fick min typ 1 diabetes när jag var femton år, år 2008. Jag använde insulinpennor i tre månader innan jag fick tillgång till min första insulinpump. Några år senare fick jag min första CGM och sedan dess har tekniken tagit ytterligare snabba, stora kliv framåt. Idag lever jag helt ärligt ett liv som vem som helst.
Absolut, jag räknar mina kolhydrater, tar mina bolusdoser och byter sensorer och nålar. Jag går på läkarbesök och lämnar prover. MEN – inte en enda gång har min diabetes hindrat mig från att göra något i livet. Drömmar och mål är desamma. Det är en lyx att kunna säga så och verkligen mena det. En lyx som inte alla har haft, eller har för den delen.
100 år!
Det är 100 år sedan insulinet upptäcktes och började användas. 100 år! Det är ju ingenting! Hade någon av mina mor- eller farföräldrars föräldrar fått samma diagnos hade utfallet varit betydligt sämre. Det är så nära i tiden att det nästan är lite läskigt.
Utan insulin dör en person med typ 1 diabetes. Så otroligt plågsam är verkligheten.
Och inte nog med att vi har tillgång till dessa fantastiska tekniska hjälpmedel och insulin – det är dessutom till nästan INGEN kostnad för oss. Vi har ett så pass medmänskligt skattesystem i Sverige att vi inte betalar en krona för det som är som en av världens dyraste vätskor (efter t.ex. skorpiongift).
LÄS ÄVEN: Besvärligt långtidsblodsocker
Glad att jag lever nu
Jag hade alltså förmodligen inte blivit mer än 15, kanske 16, år gammal om jag hade fötts 100 år tidigare än jag gjorde. Det gör mig glad att jag lever nu. Idag.
Och vet ni vad det värsta är? Att jag inte ens hade behövt gå tillbaka hundra år i tiden för att detta skulle ha varit min verklighet. Det räcker att jag hade fötts i ett land där insulintillgång inte är en självklarhet. Fortfarande idag ser vi länder i fattigdom eller krig där de som lever med olika typer av diabetes lider otroligt mycket när insulin inte går att få tag på. Men också länder som i övrigt är välbärgade, men som har så pass bristfälliga sjukvårdssystem att många människor inte har råd att köpa insulin till sig själva.
Vad glad jag är att jag lever nu. Och här. Det är ingenting jag tar för givet och något jag är tacksam för varenda dag. Och jag försöker använda min privilegierade sits till att hjälpa andra som inte har det lika bra ställt.
LÄS ÄVEN: Den gången jag inte lyckades få ner mitt blodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
