Ett långtidsblodsocker på 48 mmol/mol (6,5 %) är tekniskt sett att betrakta som perfekt. Men det säger ingenting om svårt det är att uppnå eller hur hårt arbete som krävs. Nej, det enda det gör är att visa dig genomsnittet.
Jag har just tagit blodprov, och för första gången ser de bra ut. Jag är så stolt! Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: berättar de allt? Berättar de om allt arbete som krävs för att komma dit? Om alla höga toppar och djupa dalar? Nej.
Tänk dig att det är ett arbete som normalt sker automatiskt. Man äter, tränar, sover – signaler skickas till hjärnan och vidare till bukspottskörteln och man kan bara koppla av och låta världen ha sin gång.
LÄS ÄVEN: Sex och diabetes: ett tabulagt ämne?
”Genomsnittligt perfekt”
Medan någon med typ 1-diabetes måste väga, räkna, mäta, beräkna – och någon gång varje skottår pricka rätt. Det är i alla fall så det känns 9 gånger av 10. Det krävs otroligt mycket arbete för att få ett perfekt långtidsblodsocker. Och det visar ändå bara en liten del av sanningen.
Det säger inget om smågodiset du inhalerade den lördagen, då insulinet bara funkade till hälften och blodsockret hamnade på 23. Eller de kraftiga känningarna som gjorde att blodsockret rasade ner i källaren, där du vaknade tidigt på morgonen badande i svett och inte ens vet vad du heter.
Ett långtidsblodsocker säger något om genomsnittet. Så på det hela taget: med ett långtidsblodsocker på 48 mmol/mol är ditt genomsnittliga blodsocker perfekt.
LÄS ÄVEN: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Senkomplikationer som skrämseltaktik
Det är viktigt att blodsockret håller sig stabilt, utan de riktigt höga topparna, för att undvika de där senkomplikationer som alla pratar om. Senkomplikationerna som vi som fick diabetes tidigt 90-tal (eller ännu tidigare) var så rädda för.
Som jag minns det var det inge som kom ut ur det med hela lemmar, fungerande syn eller med intakta njurar. Det var bara så det var. Så det kändes ganska meningslöst att behöva jobba så hårt.
Jag minns att detta var särskilt tydligt i tonåren, då jag hade en fullständig identitetskris när det gällde min diabetes och hur mycket den skulle få styra mitt liv. Jag kämpade mig igenom år med skyhögt långtidsblodsocker – för DÅ visade det ju hela sanningen. Jag tog mig igenom det utan några bestående men, men det är verkligen inget jag rekommenderar. Med en vuxen hjärna förstår jag upproret, men förstår inte att jag ville mig själv så illa. Jag förstod inte allvaret, eller möjligheterna – bara allt krångel, slit och behovet av att vara som alla andra.
LÄS ÄVEN: Jag hade aldrig trott att jag skulle gå regelbundet till fotterapeut
Var öppen om det hårda arbetet som ligger bakom
Så gör ditt bästa i det här lotteriet som kallas ”diabetes”! Det går trots allt bara ut över dig själv. Och om, eller när, ditt långtidsblodsocker är ”perfekt” får du gärna berätta för din läkare eller sjuksköterska hur hårt du faktiskt har arbetat för att komma till den punkten. Förhoppningsvis vet de att uppskatta det. Och kanske kan de hjälpa eller stötta för att göra vägen tillbaka dit lite mindre ojämn.
LÄS ÄVEN: Den gången jag inte lyckades få ner mitt blodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
