Jag får ofta frågan: hur påverkar din diabetes dig i vardagen? Jag ger ofta samma vaga svar, att ”jo, det påverkar mig, men det går bra för det mesta”. Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hur det att få diagnosen visar sig i vardagen.
Vardagen med diabetes en bra dag
Jag vaknar, och min första tanke är som alla dagar: hur är mitt blodsocker? Hur har mitt blodsocker varit i natt? Jag sträcker mig efter telefonen och skannar den kontinuerliga glukosmätaren som jag har på armen. I den tillhörande appen kan jag läsa av resultatet: den lyser rött om blodsockret är lågt, grönt om blodsockret är normalt och gult vid högt blodsocker. Oftast ligger blodsockret mellan 5 och 7, och har varit stabilt under natten. Jag är nöjd och kan fortsätta med andra morgonaktiviteter.
Jag är hungrig och är sugen på en smörgås. Jag mäter blodsockret, det är fortfarande stabilt och jag räknar på hur många enheter insulin jag måste sätta för att kunna äta smörgåsen. Jag sätter 5 enheter, äter smörgåsen och väntar. Det går några timmar, jag mäter blodsockret igen och ler nöjt. Jag har klarat det! Blodsockret är precis som jag vill ha det.
Dagen går, jag äter lunch, middag och kvällsmat, kanske att jag till och med tränar, och jag följer noga hur blodsockerkurvan utvecklas. Kurvan går upp och ner, men håller sig inom det normala, de bra värdena. Det lyser grönt. Jag känner mig duktig, diabetes är lätt.
Kvällen kommer, jag går och lägger mig, kollar blodsockret en sista gång, ler en sista gång och somnar.
LÄS ÄVEN: Är diabetes och skiftarbete en dålig kombination?
Vardagen med diabetes en dålig dag
Jag vaknar mitt i natten av att det piper, och sträcker mig sömnigt efter telefonen. Jag använder skannern för att mäta blodsockret, det går helt automatiskt. Det lyser rött mot mig och jag ser att blodsockret ligger på 3 ed en pil som pekar neråt, vilket betyder att det kommer att bli värre om jag inte gör något åt det. Jag fumlar med händerna mot nattbordet, letar efter något med kolhydrater i – en flaska med svartvinbärsjuice eller ett paket russin – jag hittar ingenting. Jag tänker på hur trött jag är i förhållande till hur lågt mitt blodsocker kommer att bli. OK, tänker jag, jag får stiga upp, gå ut i köket och hitta något.
I köket hittar jag inget jag är sugen på, jag är ju egentligen inte hungrig utan vill bara sova. Hittar en havrebar i ett skåp och tvingar i mig den. Jag går och lägger mig igen, men vaknar kort efter av att telefonen piper igen. Jag upprepar proceduren, och nu lyser det gult – blodsockret är högt, över 10. Jag tänder ljuset, tar fram insulinsprutan och sticker mig.
Jag mår dåligt när jag vaknar av väckarklockan nästa morgon. Natten har varit tuff men jag måste gå till jobbet.
Jag kommer ut från en varm dusch, och larmet för hög glukos piper från telefonen. 10 minuter med varmt vatten över kroppen gör att blodsockret stiger. Jag måste göra en bedömning. Kommer blodsockret att sjunka tillräckligt mycket av sig självt, eller bör jag sätta en dos insulin? Jag väljer att sätta en dos. Kort därpå piper telefonen och appen lyser rött för att berätta för mig att jag fattade fel beslut.
LÄS ÄVEN: Besvärligt långtidsblodsocker
Pendlande blodsocker resten av dagen
Jag känner mig trött hela arbetsdagen. Jag kanske oroar mig över att några kollegor märker att jag bidrar mindre i ett möte. Andra gånger måste jag ta en liten paus på soffan när jag arbetar hemifrån. För det mesta är jag mer alert och kontrollerar blodsockret oftare under arbetsdagen, speciellt sämre dagar.
Arbetsdagen är över, och jag tycker synd om mig själv eftersom det har varit en tuff dag och natt. Jag är sugen på chips och vill dricka öl och inget mer. Jag beräknar insulinmängden och sjunker ner i soffan. Ett pip hörs från min telefon. Blodsockret är över 10, och jag tar en korrigeringsdos med insulin och slår på serien jag följer. En timme senare skannar jag min blodsockermätare. Appen lyser ilsket orange mot mig. Min korrigeringsdos var alldeles för låg, och blodsockret har skjutit i höjden. Jag bestämmer mig för att gå till motattack. Jag sätter många doser. Den närmaste halvtimmen kollar jag blodsockret med jämna mellanrum och ser att det har börjat sjunka. Jag slappnar av en stund.
Jag känner mig yr och sjuk, och kontrollerar blodsockret. Det har sjunkit för mycket för snabbt, och jag har fått en kraftig känning. Jag signalerar till min sambo att jag behöver något, nu. Han känner till mina tecken och blandar till ett glas saft. Han är tvungen att hjälpa mig att dricka den.
Kroppen är utmattad, jag gråter och klagar och tycker synd om mig själv, och jag vill sova. Jag ser till att ha något liggande på nattduksbordet utifall att jag behöver det under natten. Jag kontrollerar blodsockret en sista gång, och håller tummarna för att jag kan sova hela natten. Den här dåliga dagen är äntligen över.
LÄS ÄVEN: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Vardagen: hela bilden
Lyckligtvis upplever jag de flesta dagar som ”bra dagar”, men hela bilden är en blandning av de båda skildringarna. Jag skulle inte säga att jag lever i ständig rädsla över de dåliga dagarna, men jag tänker mestadels på dem. Ju bättre och mer noggrann jag är med beräkningen av insulindos i förhållande till matintag och andra påverkansfaktorer, desto fler bra dagar har jag. Men jag vill ju också kunna leva mitt liv. Jag vill kunna äta chips och dricka öl om jag känner för det. Jag vill inte behöva tvinga i mig mat om jag inte är hungrig. Jag vill inte ha diabetes.
Sanningen är att jag har diabetes och det är något jag måste leva med resten av livet. Det betyder att jag kommer att ha dåliga dagar då ingenting går min väg, och när jag känner att livet är orättvist. Men, det betyder också att jag får leva med de bra dagarna. Jag får känna en känsla av att ha full kontroll som jag har aldrig har känt tidigare och den glädje du känner över ett väl utfört jobb.
LÄS ÄVEN: Min hälsa förbattrades för 100 år sedan – inte alla har samma tur
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
