Min första långresa efter att jag diagnostiserats med diabetes var till San Francisco. Hela familjen skulle resa för att fira jul hemma hos min bror. Förutom att se till att jag hade packat ner tillräckligt med diabetesutrustning var det inga extraordinära hänsyn som jag tog på grund av min diabetes. Det skulle visa sig vara en felbedömning, och jag har lärt mig att nästa gång måste jag planera bättre.
När jag reste till San Francisco från Oslo i slutet av december var det 9 timmars tidsskillnad mellan städerna. Jag hade mer än tillräckligt av sprutspetsar, kort- och långtidsverkande insulin, CGM (kontinuerlig glukosmätare). I väskan hade jag dessutom packat ner utrustning för manuell glukosmätning, som jag alltid tar med mig i reserv på resor, om CGM:en skulle sluta fungera eller faller av.
Medan jag satt på långdistansflyget från München ljöd ett larm på min mobil. Klockan var 21 och det var dags att injicera min dagliga dos med långtidsverkande insulin. Då kom jag på att när planet landar om några timmar skulle klockan inte ens vara 21. När ska jag ta min dos? Jag valde att kompromissa och bestämde mig för att ta en halv dos kl 21 norsk tid, och en halv dos kl. 21 kalifornisk tid.
LÄS ÄVEN: Ångest och depression gjorde att jag inte fick kontroll över min diabetes
Blodsockret blir instabilt
Dosen med långtidsverkande insulin som jag tog kvällen före avresan hade varit för hög och hade haft känningar under natten och första delen av resan. Jag var därför ganska medtagen när jag skulle ta nästa dos och rädd för att sätta för mycket. De följande dagarna kämpade jag mycket med att få blodsockret under kontroll. Det var antingen för högt eller för lågt, och förändringarna var dramatiska.
Att ha så instabilt blodsocker en längre tid är mycket påfrestande för kroppen. Det påverkar energin, humöret, psyket och det allmänna hälsotillståndet. Det var också det som hände mig. Utöver att jag inte mådde på topp skulle jag umgås med familjen, åka på utflykter och fira jul.
Under hela semestern upplevde jag att mitt mående både gick upp och ner, men jag tycker att jag generellt hanterade det bra. En kväll mot slutet av min vistelse kulminerade dock allt: jag kände mig utmattad och det hela slutade med en episod eftersom jag inte berättade hur jag mådde. Resultatet blev att delar av familjen uppfattade mig som en ”drama queen”, de förstod inte hur dåligt jag mådde. Det gjorde mig väldigt ledsen.
LÄS ÄVEN: En hektisk vardag med diabetes
Det ska jag göra nästa långresa
Min viktigaste lärdom från resan är detta: När man ska resa till en annan tidszon är det viktigt att räkna noga på det långtidsverkande insulinet. Nästa gång kommer jag antingen att fortsätta ta insulin efter klockan 21 norsk tid under hela vistelsen, eller så kommer jag att hoppa över några timmar med långtidsverkande insulin och ta nästa dos klockan 21 lokal tid, och där det har gått minst 24 timmar sedan förra dosen.
Jag tar med mig detta: på långresa med diabetes är det en bra idé att vara förutseende och hellre berätta för dem i närhet hur din kropp kan reagera. På så sätt kan det vara lättare att förstå för dem när beteendet plötsligt förändras.
LÄS ÄVEN: Det är OK att känna det som att man har gått in i väggen ibland!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
