Sedan jag fick diabetes 2006 har jag rest från flera flygplatser i Europa och i Norge. Jag har upplevt stora skillnader i hur de har hanterat att jag har diabetes.
Rekommendationen är att man ska lägga sin diabetesutrustning i handbagaget. Det har flera orsaker. Insulin tål inte kyla särskilt bra. Det kan förstöras under transport. Bagaget kan komma bort och då står du där utan livsviktig medicinsk utrustning. Jag brukar ha insulin i mitt handbagage, liksom en extra CGM (kontinuerlig blodsockermätare). Sprutspetsar har jag så att det räcker några dagar, resten lägger jag i bagaget som jag checkar in. Det är inte så svårt att få tag i sprutspetsar.
Känningsmat
Vid flera tillfällen har jag också haft med mig mat som kan vara svårt att få igenom i säkerhetskontrollen. Dels för att den är flytande och förpackningen är större än tillåtet. Jag gillar att veta vad jag äter och att ha med mig mat på resan, kontra att köpa den på flygplatsen och på flyget. Jag har haft med mig gröt och yoghurt flera gånger och för detta har de olika bestämmelser på flygplatserna. Det beror också på personalen du möter.
Däremot upplever jag ibland att det kan vara svårare att få med sig mat på flygplatser i Norge än utomlands. I alla fall på mindre flygplatser. Jag brukar alltid säga att jag har diabetes och därför måste ha med mig mat på resan. Ibland får jag ta med mig det, andra gånger får jag det inte. Jag har alltid med mig något i reserv som jag kan äta och som jag vet att jag får med mig genom säkerhetskontrollen.
Men på längre resor hoppas jag alltid att det som jag har med mig går igenom kontrollen. Jag upplever att man är strängare när det gäller detta i Norge än utomlands. Man har bland annat flera gånger tagit ifrån mig mat på Gardermoen. De är stränga även på små norska flygplatser.
Utrustning
Jag har aldrig varit med om att insulin eller diabetesutrustning har stoppats i säkerhetskontrollen. Jag använder sprutor och de ser ut som en penna. De har flera gånger öppnat och frågat vad det är. Och det har alltid gått bra när jag berättar att jag har diabetes. Detsamma gäller för sprutspetsar. Tidigare hade jag med mig ett läkarintyg på engelska när jag reste utomlands. På den stod det vad diabetes är, vad det kan leda till (symtom på känning osv.) och vilken utrustning jag använder. Jag har aldrig behövt visa intyget och nu har jag slängt det.
CGM
Jag har ju en ”mackapär” på armen, en sensor. Den har jag fått en del frågor om. Men man har aldrig bett mig att ta bort den. Och jag upplever att personalen på flygplatserna har blivit allt mer vana vid att se personer med blodsockermätare och pumpar. När jag var i Gdansk i Polen i somras hade jag på mig ett linne som gjorde att man kunde se blodsockermätaren. När jag skulle resa hem var det första kvinnan i säkerhetskontrollen sa till mig: ”diabetes?” Jag hade med mig både lite vatten och annat flytande, men det var inga problem att få det genom säkerhetskontrollen.
Förståelse
Även om bestämmelserna skiljer sig åt mellan olika flygplatser har jag alltid mötts med förståelse om det har funnits frågor kopplat till att jag har diabetes. Jag vet inte hur det är utanför Europa, men jag är inte orolig över att åka på längre resor. Fast jag skulle kanske ta med mig ett dokument på engelska som förklarar vad diabetes är och vilken typ av utrustning det kräver. Speciellt på platser som är mindre civiliserade. Det skulle få mig att känna mig tryggare. Det är viktigt att ha med sig tillräckligt med utrustning på resan. Om du reser med någon kan det också vara en bra idé att låta ditt ressällskap lägga lite av utrustningen och insulinet i sin packning. Om du skulle bli av med ditt handbagage eller är har otur på något annat sätt
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
