Hög puls, svettningar, dimsyn och mjölksyra i både armar och ben. Så är nattliga känningar.
Nej, jag har inte varit på ett styrkepass eller en hård joggingrunda. Jag har sovit och vaknat av en hypoglykemi på natten. Orden beskriver min fysiska status i en sådan situation.
Förvirring, ångest, rädsla och panik. Det är ord som beskriver min psykiska upplevelse av situationen.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Skrämmande
Sammansatt är detta en skrämmande upplevelse. Kanske den mest skrämmande upplevelsen av diabetes som finns. Det handlar om adrenalin och överlevnad, fly eller fäkta. Känslor som människor upplever när de blir överfallna, rånade, skrämda, utsatta för hot helt enkelt. Något som inte allt för ofta drabbar oss under en livstid.
Människor med diabetes däremot kan uppleva det här ofta. Jag gör det, i perioder varje natt. Jag löser oftast situationen med att överäta (helt tvärtemot sköterskans rekommendationer). Då menar jag överäta, ingenting går säkert! Barnens rester av lördagsgodiset ryker utan minsta lilla dåliga samvete. Frukostlimpan, resterna av äppelpajen, kanske kakan vi skulle bjuda dagens gäster på. Det har hänt att jag övervägt att ta en tugga på tapeten ibland. Desperation, ät, ät, ääääääät! Så rädd är jag för nattliga känningar.
Barnen öronmärker sina godisrester!
LÄS ÄVEN: Alkohol och diabetes – vad alla behöver väta
Baksmällan efter nattliga känningar
Sedan kommer baksmällan, rekylen. Jag ska beskriva den fysiska upplevelsen med ett ord: Urk!
Munnen smakar som om något krupit in och dött i den. Tungan sitter fast i gommen, magen signalerar att den vill ha ut allt du stoppat i den på ett eller annat sätt. Huvudet dunkar, synen är suddig och kroppen är stel och gör ont. Törsten går inte att beskriva. Närmaste beskrivning av känslan är en rejäl baksmälla.
Exakt då, när jag registrerat min status, brukar det vara dags att kliva upp, väcka barn, göra sig iordning och åka till jobbet pigg och glad, med ett blodsocker som ligger över 18 mmol.
Under dagen är det annorlunda. När jag är vaken hinner jag oftast känna att det är en känning på gång långt innan kroppen är i panik.
Självklart är detta tröttsamt, jobbigt och negativt. Jag kan förstå att det kan infinna sig en känsla av modfälldhet hos oss som drabbas och att diabetes på både ett och annat sätt förbannas.
LÄS ÄVEN: Träning och mat – en balansgång
Kroppen glömmar
Det som dock är så fantastiskt är kroppens förmåga att glömma. När blodsockret rätat ut sig och dagen har gått är jag ändå redo för en ny natt. Kanske har jag justerat min basaldos inför natten i förhoppning om att slippa vakna svettig igen. Kanske var det just den justeringen som löste problemet den här gången eller också försöker jag igen och igen och igen. På något vis är ju kroppen ändå fantastisk som larmar så starkt när något är fel. Vi vaknar ju och klarar oss varje gång. Överlevnad, fly eller fäkta. Vi fäktar!
Men vi gör det, står ut och glömmer bort alltså, alla vi som lever med diabetes. Vi tar oss igenom det om och om igen och klarar det. Man lär sig att leva med det och jag tycker att vi alla ska ge oss en klapp på axeln för att vi är så orubbligt starka och inte ger upp.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
