Många av de val jag gör i vardagen påverkar mitt blodsocker, och diabetes är därför en sjukdom som kräver fokus. Men obehandlad ångest och depression gjorde det svårt för mig att ändra livsstil, vilket gjorde att jag heller inte fick kontroll över min diabetes.
I det norska Helsedirektoratets nationella specialistriktlinjer för diabetes skriver de att personer med diabetes har en ökad förekomst av ångest och depression. Bristfällig efterlevnad av behandlingen kan vara ett tecken på depression.
Diabetes är en sjukdom som alltid kräver att du är observant, 365 dagar om året, 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet. Allt jag gör kommer att påverka mitt blodsocker, vilket i sin tur påverkar behovet av insulin. Mat, aktivitet, väder och känslor är några av de många faktorer som påverkar. Jag vet att högt blodsocker över tid ökar risken för senkomplikationer. Lågt blodsocker (känning) kan leda till medvetslöshet. Diabetes är en kronisk sjukdom som jag måste lära mig att leva med.
Jag arbetar med min sjukdom varje dag. Blodsockermätningar, räkna ut insulindosen, sätta insulin. Om jag reser iväg någonstans måste jag alltid ta med mig extra utrustning. Jag är själv ansvarig för behandlingsresultaten. Mina val får konsekvenser för blodsockret, det berättar för mig om mina bedömningar och handlingar har varit rätt.
När vårdpersonalen lyfter pekfingret och ger moralpredikningar är det inte något som hjälper den som lever med diabetes och som dessutom har det tufft mentalt.
Hjälper inte att få en moralpredikan när du har det tufft mentalt
Rädsla för känning, rädsla för för högt blodsocker, vilket i sin tur kan leda till senkomplikationer. Fel val får konsekvenser. Dessutom ska jag fungera i vardagen, som mamma, på jobbet, i sociala sammanhang. Ångest depression och ätstörningar kan få allvarliga konsekvenser vid behandling av diabetes. I värsta fall kan konsekvenserna bli livshotande.
Under långa perioder var det väldigt svårt för mig att få kontroll över blodsockret. Vad jag än gjorde så blev det inte rätt. Jag var nära att ge upp många gånger. Att leva med diabetes var nästan outhärdligt. När jag gick på kontroll hos min husläkare var det bara fokus på långtidsblodsockret. Istället för att fokusera på hur jag mådde, hur jag upplevde att det var att leva med diabetes, så fick jag höra att jag skulle skärpa mig. Jag måste tänka på de senkomplikationer som jag utsatte mig för.
När vårdpersonalen lyfter pekfingret och ger moralpredikningar är det inte något som hjälper den som lever med diabetes och som dessutom har det tufft mentalt. Det är viktigt att de som har kunskap om kroniska sjukdomar, som diabetes, också har kunskap om sambandet mellan diabetes och psykisk ohälsa.
LÄS ÄVEN: Det är OK att känna det som att man har gått in i väggen ibland!
Tröstätning och depression blev till en ond cirkel
Så snart min läkare stod i dörren för att kalla in mig visste jag utifrån kroppsspråket om mitt långtidsblodsocker var OK eller inte. Redan innan jag satte mig vid skrivbordet visste jag vad som väntade: ”Det här är inte bra”. Klumpen i magen växer. Ingen var nöjd! Inte jag heller. Hur ska jag hantera det?
Ångesten och depressionen fick mig att börja tröstäta. 100 gånger hade jag börjat med ”mitt nya liv”, men det slutade alltid med att jag åt för mycket, efter några månader eller bara några dagar. Jag var arg på mig själv för att jag inte kunde hantera det. Hur skulle jag bryta den onda cirkeln?
Problemet var inte ovilja att ändra livsstil utan en depression som var obehandlad.
Efter flera år med många försök att ändra livsstil, fick jag en remiss till diabetespolikliniken. Men diabetesläkaren som träffade mig förstod inte. Jag hade alla förutsättningar att ändra min livsstil. En som visste så mycket om diabetes som jag, måste ju förstå att det jag höll på med inte var bra. Jag bryter ihop, ingen förstår mig. Jag förstår mig inte ens på mig själv. Efter flera besök på polikliniken förstod läkaren att jag behövde prata med någon.
LÄS ÄVEN: Har pandemin gjort att vi har fått en antydan till social fobi?
Diabetespsykolog blev räddningen
Problemet var inte ovilja att ändra livsstil utan en depression som var obehandlad. På grund av depressionen hetsåt jag, vilket i sin tur ledde till att blodsockret inte var under kontroll.
Diabetesteamet på sjukhuset hade nyligen anställt en psykolog med kunskap om psykisk hälsa och diabetes. Jag fick tid hos henne. Äntligen var det någon som förstod; insåg det som jag själv inte hade kunnat sätta ord på. Varför jag inte bara kunde ändra min livsstil. Återkommande ångest och depression som också ledde till hetsätning gjorde att jag fick svårt att ändra mina dåliga vanor.
Jag har äntligen fått hjälp av någon som förstår hur psyket också påverkar blodsockret. Jag får vägledning och stöd mot en väg där livsstilsförändring en dag kanske ska kunna vara möjlig och bestående.
Alla diabeteskliniker i landet borde anställa en psykolog med erfarenhet av diabetes.
Källor: Helsedirektoratet. 2016. ”Diabetes, nasjonal faglig retningslinje” Oslo: Helsedirektoratet. https://www.helsedirektoratet.no/retningslinjer/diabetes
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
