Det har gjorts stora framsteg inom diabetesbehandlingen sedan jag fick min diagnos 1991 och fram till idag, och under dessa år har jag provat lite av varje. Men nu kan jag för första gången på 31 år sova utan rädsla för att få en känning.
Jag minns när jag 1991 introducerades till insulinsprutor, svininsulin och en av Accu-Checks första blodsockermätare för hemmabruk – som var väldigt krånglig att använda, men den var absolut riktigt modern då. Det var två injektioner varje dag – morgon och kväll, och en sträng kostregim – lite fett och kolhydrater.
Några år senare fick jag insulinpennor, långtids- och snabbverkande insulin. Multiinjektionsregim och en blodsockermätare från en annan värld med hela 10 tester på en skiva, så att inte behövde sätta i en och en. Efter det fick jag ett blandinsulin som jag skulle sätta mitt på dagen, en blandning av snabb- och långtidsverkande insulin.
Det skulle på något sätt rädda hela världen. Trots det var mina resultat mycket otillfredsställande och mitt långtidsblodsocker alltför högt. 2002 blev jag inlagd för att göra justeringar och fick högst motvilligt en insulinpump. En insulinpump som jag hatade från dag ett. Jag slutade efter cirka 6 månader och lyckades på egen hand hålla mitt blodsocker någorlunda stabilt med samma regim som tidigare.
LÄS ÄVEN: Ska jag berätta för min arbetsgivare att jag har diabetes?
Insulinpump, CGM, insulintyper – jag har provat mycket
Efter det kom det nya insulintyper, snabbverkande som verkade på mindre än 20 minuter och långtidsverkande som verkade i hela 24 timmar. Utvecklingen av hjälpmedel och läkemedel för oss med diabetes gick plötsligt rasande snabbt.
2009 var jag en av de första i Bergen som fick en kontinuerlig blodsockermätare. Jag fick den trots att jag var tveksam till den, eftersom jag skulle planera en graviditet – och inte hade några känningssymtom. Mätaren hade viss fördröjning, men den gav åtminstone en indikation på vad blodsockret var. En nackdel var dock att den måste kalibreras 2-4 gånger per dygn, och det var otroligt irriterande om man väcktes av ett kalibreringslarm klockan 3 på natten.
2012 fick jag erbjudande om en insulinpump som var svaret på allt. Den bestod av en pump och en sensor som kommunicerade med varandra. Pumpen stannade också om blodsockret blev lågt, så i teorin skulle man slippa hypoglykemikramper och medvetslöshet. Problemet var bara att sensorn inte hängde med i svängarna, vilket gjorde att man hamnade på ruta ett igen. Jag tålde heller inte limmet eller infusionssetet. Som ersättning fick jag det dyraste alternativet på marknaden när det gäller både pump och sensor. Inte nog med det, pumpen var trådlös. Seriöst? Ingen slang?
LÄS ÄVEN: Med diabetesen försvann den stabila sömnen
Nytt och banbrytande hjälpmedel?
Jag levde ett bra liv med pumpen, men den löste inte alla problem. Blodsockret levde sitt eget liv, jag lyckades aldrig hitta rätt dos, oavsett insulintyp – och så det allra senaste: extra snabbverkande insulin. Och jo, jag funderade ett tag på att gå tillbaka, men jag fick också ett antal allergiska reaktioner på långtidsverkande insulin.
Varje vecka hade jag känningar på natten, men dessbättre fungerar jag så att det inte förstörde dagen efter.
Nya kontinuerliga blodsockermätare kom och gick, och den senaste var kompatibel med telefonen OCH kunde varna anhöriga om blodsockret var lågt. Det var så futuristiskt att det nästan var overkligt.
Den här lösningen fungerade bra för mig i cirka 3 år. Innan jag i år fick erbjudande om att prova ett nytt banbrytande hjälpmedel: en pump och sensor som kommunicerade med varandra. Min skepsis infann sig direkt. Det var väl samma som den föregående? I varje fall samma märke – bara en nyare modell. Och med slang, så att den såg ut som en personsökare från 90-talet. Det kändes som att resa tillbaka i tiden, och ville jag verkligen vänja mig vid slang?
LÄS ÄVEN: Kan känna mig otroligt trött av livet med diabetes
Kan äntligen sova utan rädsla över att få en känning
Jag lät mig övertalas, efter att ha fått löfte om att kunna byta tillbaka om jag inte var nöjd.
Jag läste in mig på lösningen, det var mycket information. Många fördelar, några nackdelar. Jag närmade mig framtiden – ett steg i taget. Insulinpumpen kommunicerade med sensorn, med telefonen – OCH har ett slags slutet system som lär sig hur kroppen fungerar och doserar insulin baserat på historiken. Ger mer insulin vid högt blodsocker och mindre vid lågt. Jag var såld, trots min skepsis.
Och nu sitter jag här och är så nöjd. Jag har inte haft några hypoglykemikramper med efterföljande medvetslöshet på flera månader; det är faktiskt första gången på 31 år det händer. Jag kan sova utan att behöva vara rädd över att få en känning. Livskvaliteten har förbättrats flera snäpp.
Och jo, jag har någon slags förhistorisk maskin hängande i byxlinningen eller fäst i bh:n, med en slang som häktar fast i bland annat dörrhandtag. Men jag kan sänka mina axlar lite nu, diabetesen är inte DÄR hela tiden. Missförstå mig inte – det är fortfarande mycket jobb 24/7. Men jag kan andas…
LÄS ÄVEN: Det är jobbigt att byta vårdpersonal
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
