Det har på sätt och vis blivit en del av vår kultur att fira jubileum. Vi gillar att fira livets stora och små händelser med vänner och familj. Speciellt prioriteras de trevliga händelserna. Men hur är det om man har haft en kronisk sjukdom i många år. Är det också värt att fira?
I så fall: hur bör man fira det och vad är det egentligen man firar? Bör fokuset vara på allt man har upplevt och klarat av, eller vad man tänker om framtiden?
Som jag har skrivit i tidigare inlägg känner jag en stor tacksamhet över att jag är född i Norge med tanke på att jag har diabetes typ 1. Jag är tacksam för att vi får hjälp av sjukvården utan att vi blir ruinerade på kuppen, och att vi får livsviktiga mediciner mot blått recept.
Det är fullt förståeligt att det förhållandevis låga belopp vi betalar tills vi kommer upp i högkostnadsskyddet kan vara mycket pengar för en del. Lyckligtvis har jag råd att betala detta. Jag betalar gärna skatt för att vi ska kunna ha de här förmånerna. Det är många som inte inser hur mycket dessa läkemedel skulle ha kostat om vi hade varit tvungna att betala hela summan själva. DET är något att fira.
Vad har jag då lärt mig efter 25 år med diabetes?
Jag har lärt mig att allt oftast ordnar sig. På ett eller annat sätt går det bra. Det finns något i talesättet ”antingen går det bra, eller så går det över”. Så har det faktiskt varit för mig. Vi har en sjukvård som kan hjälpa oss, och vi har det enorma internet där vi kan söka efter tips och tricks.
Jag har lärt mig att man kommer väldigt långt med att vara öppen med sin diagnos och de utmaningar som den innebär. Därför har jag alltid varit extremt ärlig om min diabetes, både med vänner, familj, lärare och nu kolleger. Om jag har gått igenom en tuff period eller en enskild jobbig natt, berättar jag det för min omgivning, så att de vet hur situationen är den dagen.
Jag berättar aldrig mer än nödvändigt, men säger ofta: ”jag har varit vaken hela natten på grund av lågt blodsocker, så jag vill be om ursäkt på förhand om jag skulle vara lite disträ och har låg energi.” Då vet de hur du mår, utan att du upplevs som gnällig. Jag gillar inte att klaga, men vill heller inte uppfattas som lat eller improduktiv om jag har en dålig dag.
Ha hopp om framtiden
Jag har lärt mig att det är mycket viktigt att vara tacksam och uppskatta vänner och familj som bryr sig och som ställer upp i alla lägen. Ej hade jag aldrig överlevt eller kommit så långt i livet utan dem, både när det gäller min diabetes och andra saker.
Jag har lärt mig att det inte är lönt att oroa sig för framtiden, utan att hellre ha kvar hoppet.
Min förhoppning inför framtiden är att det kanske någon gång de närmaste 25 åren finns ett botemedel mot diabetes. För 25 år sedan sa man till mig att det snart skulle bli verklighet. Och här är vi nu, 2021, och det finns ännu inget botemedel. Men den som ger upp har förlorat. Så vi får hoppas att man hittar ett botemedel åt oss, men också för alla barn och ungdomar som någon gång i framtiden kommer att få diagnosen.
LÄS ÄVEN: Skapar diabetes mentala problem?
Jag ska fira!
Jag ska fira mina 25 år med diabetes med ödmjukhet, tacksamhet gentemot mina nära och kära och ett glas rödvin. För det måste man få göra. Och jag ska fira med hopp och drömmar för framtiden, för att många ungdomar idag ska slippa många av de saker som jag har upplevt. Jag ska fira att jag har den här kanalen där jag kan nå ut till så många människor. Och förhoppningsvis motivera och inspirera er där ute.
Jag ska fira mina 25 år med diabetes genom att jag uppskattar livet och allt som jag har haft turen att få uppleva och ha runt omkring mig. Alla fantastiska människor och alla som vill mig väl.
Då får man fira, oavsett om det är lockdown eller inte.
Firar du sådana jubileum? I så fall, hur firar du?
LÄS ÄVEN: Tack til är som frågar
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
