Att jag skulle kunna få en sjukdom, en sjukdom som kräver mer eller mindre ständig uppmärksamhet och som jag själv kan påverka utfallet av – det var det sista jag trodde när jag var 16 år och hade livet framför mig.
Jag minns fortfarande den där dagen, den 6 juli 1989, när jag gick till vårdcentralen och fick förklaringen till min törst, kissnödighet, trötthet och mitt illamående. Det fanns inte tillräckligt många tårar, min framtidstro raserades, jag reste mig och jag föll – allt eftersom jag fick lära mig mer om sjukdomen och behandlingen under den vecka som jag var inlagd på sjukhus.
Inte mitt liv
När jag kom hem kändes allt overkligt. Det var inte mitt liv. Detta var inget som hände mig. Det här var INTE vad jag hade planerat eller ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Att ta sprutor och testa blodsockret flera gånger om dagen fick väl vara okej, men att leva med hypoglykemier, hyperglykemier och riskera komplikationer som att bli blind och amputerad – det tillhörde INTE mitt liv. Varför just JAG?
En kort tid innan jag fick diabetes diagnosticerades min två år yngre granne med en hjärntumör. Jag fick höra att hon tyckte synd om mig eftersom jag inte skulle kunna bli botad så som hon ju skulle bli.
Tyvärr blev det inte som hon trodde. Hennes bortgång väckte många tankar och känslor inom mig – djupa existentiella funderingar. Händelsen gav mig en inre styrka, en styrka som hjälpt mig många gånger när det känts tungt, när jag har hatat min diabetes och tyckt att livet är orättvist. Jag har trots allt en sjukdom som jag kan påverka och beroende på vilka val jag gör och hur jag agerar så behöver den inte ta kommando över mitt liv.
LÄS ÄVEN: Ensam tillsammans
Att ta kontrollen
Som 16-åring ansågs jag vara gammal nog att ta ansvar för min egen behandling och därför behövde mina föräldrar aldrig sätta sig in i eller kontrollera min insulindosering, mina blodsockertester eller blodsockersvängningar. Mamma fokuserade på att laga bra mat och jag ägde själv kontrollen över min diabetes.
Jag lärde mig att hantera olika situationer på egen hand och det fanns ingen som påminde mig eller löste mina olika diabetesrelaterade situationer om jag inte bad om hjälp. Jag har många gånger funderat över hur det hade varit om jag fått diabetes tidigare i livet, kanske hade mina föräldrar haft en helt annan roll i min diabetesbehandling när jag var 16 år och kanske även nu – av gammal vana och rädsla för att släppa? Kanske hade jag haft svårare att ta/få/äga kontrollen? Kanske inte?
LÄS ÄVEN: Pandemin är inte over
Alltid beredd
I dag har det gått 28 år sedan den där dagen i juli, dagen då jag insåg att vem som helst kan drabbas av en livshotande sjukdom. 28 år där jag ibland fått kämpa för att ha kontroll 24/7 och där jag aldrig kunnat ta semester från min diabetes. Ibland har jag önskat att jag kunnat släppa taget, ge kontrollen till någon annan, slippa känna efter och ständigt vara på vakt – men jag har alltid insett att det bästa alternativet är att försöka behålla kontrollen.
Jag insåg tidigt att det inte är så enkelt som att räkna kolhydrater och dosera insulin därefter. Blodsockret påverkas av så många faktorer som inte alltid går att kontrollera eller alltid planera för – fysisk aktivitet, stress, hormoner, infektioner, humör, väder, sömnkvalié är bara några av dessa.
Vissa dagar har varit bra diabetesdagar, andra dagar har diabetesen levt sitt eget liv. Jag är alltid beredd, med blodsockermätaren, druvsocker eller extra insulin, beredd på att vara flexibel baserat på hur blodsockret är just för stunden eller dagen, beredd på att ändra planer.
LÄS ÄVEN: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes
En ensam kamp
Hittills har min diabetes inte påverkat det jag velat göra i livet. Det har inte alltid varit enkelt. Diabetes är en komplex sjukdom. Diabetes är ofta en osynlig sjukdom. Många gånger har det varit en ensam kamp och bara den som har diabetes förstår hur det verkligen är.
Vad jag kan minnas har jag ännu inte tagit ut någon sjukdag orsakad av min diabetes och har inga kända komplikationer. Kanske har jag haft lite tur, men jag tror att det till stor del är tack vare att jag valt att inte släppa taget och ge diabetesen chansen att ta kontrollen.
LÄS ÄVEN: Idag gråter jag
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
