Depression är något som jag tror väldigt många av oss diabetiker, har gått igenom i en eller annan form. För diabetes tär på kroppen, osynlig som den är, men den sliter. På allt.
Inte nog med att diabetes är en belastning som jag inte skulle önska min värsta fiende, rent fysiskt, så tar den lika mycket om inte mer på vår (alla med diabetes, vilken typ man än har) psykiska hälsa.
Jag har, under mina 16 år med diabetes genomgått en hel del situationer där jag för stunden inte tänkt, brytt mig, eller funderat över vad egentligen diabetes innebär. Det är inte förrän nu, dvs på år nummer 17 med den här förbannade sjukdomen som jag insett vidden av mitt tidigare misskötande och vad det har gjort med mig. Missförstå mig inte här nu, det jag skriver händer inte alla, absolut inte. Men värt att tänka på är att det händer en diabetiker, oavsett vilken typ och även om vi inte säger det rakt ut.
Jag kan bara utgå ifrån mig men i dagsläget går jag runt med två faktiska sjukdomar. Ingen av dom syns, men de finns där. Och som inte märks mer än för mig själv (och givetvis de i min omgivning som vet om det).
Jag har:
- Diabetes
- Depression
Och jag kan, från mitt perspektiv, med säkerhet säga att depressionen grundar sig i att jag fick diabetes för 16 år sedan, och de faktum att jag inte tagit tag i vad den faktiska sjukdomen innebär. Jag har inte accepterat den. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att acceptera den helt.
LÄS ÄVEN: Diabetes och kropp, mat och insulin
Ingen diabetiker är den andre lik
När jag sitter här och läser igenom det lilla jag skrivit så förstår jag att det är rörigt, kanske osammanhängande. Men så är det. En diabetikers liv är, och kommer vara kaos. Vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt. Det är kaos. Ibland är det kontrollerat, och ibland är det inte kontrollerat. Men det är kaos, igen, detta är mina tankar, ingen annans. Fast jag tror igenkänningsfaktorn är hög.
För att försöka förklara det på ett relativt enkelt sätt. Om vi säger att det finns ca 500.000 svenskar med diagnosen diabetes (oavsett typ) så är det i praktiken ca 500.000 individuella diagnoser, och 500.000 olika situationer, liv. För ingen diabetiker är den andra lik.
Jag skriver det än gång till. Ingen diabetiker är den andre lik.
Absolut, vi delar grunderna för vad som påverkar oss, men dessa grunder delar vi med alla andra, friska som sjuka. Det kan tyckas att jag håller på att spåra ur, men i och med denna förutfattade mening som finns i samhället, så påverkar det oss diabetiker. För kommentarer som ”Ska du verkligen äta det där, du har ju diabetes” när jag står med en kexchoklad i handen och håller på att tuppa av pga lågt socker; den kommentaren svider, och ger oss, iaf mig som diabetiker, en rejäl smäll psykiskt.
Jag vet att man inte är ute efter att skada, och jag vet att de flesta, däribland även jag, skrattar lite lätt som ett försök att släta undan situationen. Och jag kommer vara tjatig när det gäller det här, men det är individuellt. Vissa kommentarer kan jag bara skratta åt, vissa gör riktigt ont.
LÄS ÄVEN: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Diabetes är också en psykisk sjukdom
Där har vi en anledning till varför jag tycker att diabetes är en framförallt psykisk sjukdom. För allt som har med diabetes att göra, kommer förr eller senare ge en jävla smäll psykiskt. Hur ska man klara av sig? Hur ska jag göra? Varför går inte mitt socker ner? Kan jag inte äta allt? Kan jag någonsin bli ”normal” igen? Nog för att diabetes är en fysisk åkomma med mat, motion, sprutor, allt vad just diabetes innebär för individen, så är det även psykiskt.
Självklart finns det individer som har stenkoll på allt, och vet/kan mer än mig, som kanske inte håller med. Men jag vill vara kaxig och säga att det jag skriver stämmer överens med en diabetiker.
Det kan låta konstigt för den som inte gått igenom det här, och det förstår jag. Men när man går in i en depression så är dagarna allt från dess toppar till dess djupaste bottnar. På samma sätt som ens sockervärden beter sig, upp och ner när man inte är i balans. Depression har väldigt mycket gemensamt med diabetes, egentligen.
Det går upp och ner, man tappar kontrollen, återfår den…osv. Precis så man kämpar med sitt blodsocker kämpar man även med sin depression. En fruktansvärd sits att vara i, men jag vill inte låta som att det inte går att lösa. För det gör det, man kan få hjälp. Med sockret, med depression, med allt egentligen. Så länge man vågar och orkar ta sig tiden och söka efter den. Det är tungt att skriva för jag vet hur det känns men; depression är ett problem som man kan få hjälp med, men som i slutändan är upp till dig att göra något åt situationen.
Jag vill inte få det att låta som att ”man bara rycker upp sig”, för det steget är extremt tungt att göra, men det går att göra.
LÄS ÄVEN: Sex och diabetes: ett tabulagt ämne?
En av de två sjukdomarna kan jag bli av med
Vad vill jag komma till för slutsats då?
Ganska enkelt, när en människa får diabetes så tycker jag att man via sitt sjukhus, vårdcentral, diabetessjuksköterska, ska få chansen till hjälp och att man behåller frågan genom åren om hur man mår, psykiskt. Det är viktigt. Så man inte gör som jag och går runt och tror att man mår bra, har ”koll” på sina värden och inte inser det faktum att diabetes är och kommer vara en helt sinnessjukt stor påfrestning på en individ, på alla sätt.
Men man får inte glömma att även om en diabetesdiagnos kan få en individ att känna sig ensam, så är vi inte det. Din och min diagnos är vi ensamma om, men vi kan hjälpa varandra, diabetiker emellan.
En av de två sjukdomarna kan jag ändå bli av med. Med lite självhjälp och vägledning så kommer det gå. Tyvärr kan jag inte säga detsamma åt diabetesdiagnosen. Men man kan ju hoppas på att forskningen kommer med ännu fler och bra hjälpmedel.
Läs om våra Accu-Chek-produkter här
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
