Efter att ha levt med diabetes i mer än 15 år känner jag mig mycket mer säker på mig själv och de utmaningar som det innebär att leva med en kronisk sjukdom.
Det råder ingen tvekan om att man som diabetiker ställs inför utmaningar i vardagen. Även om mycket går på autopilot, finns sjukdomen alltid i bakhuvudet och styr mycket av min vardag. När jag ser tillbaka på de här åren tänker jag att jag idag har en bra vardag med min diabetes. Jag är trygg i mig själv och med hur jag hanterar sjukdomen. Och hur jag tar itu med de situationer jag hamnar i.
Bra utrustning
Det som har varit den största skillnaden för mig är den kontinuerliga blodsockermätaren (CGM). Efter att jag fick den känner jag mig mycket tryggare både när jag har lågt och högt blodsocker. Att jag får ett larm när jag är hög eller låg har gett mig mycket bättre livskvalitet. Jag är så att säga aldrig rädd för att få högt eller lågt blodsocker. Larmet tjuter innan dess. Jag har naturligtvis både många toppar och dalar, men nu kan jag justera innan blodsockret blir för högt eller för lågt. Blodsockermätaren väcker mig på natten och jag kan gå och lägga mig med lägre blodsocker än jag gjorde tidigare utan att behöva vara orolig.
LÄS ÄVEN: Mina första år med diabetes bestod mycket av trial and error
Håller mig till sprutorna
Jag tar fortfarande sprutor och tycker att det går bra. Jag har blivit erbjuden pump flera gånger, men för tillfället tycker jag att det går fint med sprutorna. Det blir många stick under en dag och de många åren med stick syns tydligt på kroppen. Jag är ofta blå på magen och mina lår är lite svullna. Men det är jag OK med. Jag sätter också sprutor utan att på något sätt känna att det skulle vara genant. Tidigare försökte jag dölja det om jag var ute bland folk. Det gör jag inte längre. Nu sätter jag sprutor på caféer, i tunnelbanan, på bio och andra platser, även om det finns människor runt mig. Om jag måste. Jag har inget behov av att visa upp mig, men insulin måste jag ha.
Öppenhet
Tidigare var jag mer skeptisk till att berätta för personer jag inte känner att jag har diabetes. Det finns fortfarande fördomar och missuppfattningar om vad diabetes är. Tyvärr. Trots det väljer jag hellre att berätta att jag har diabetes och förklara mer om hur det är att leva med det. Att jag lever ett ”normalt liv”, men måste tänka på vad jag äter och en del andra faktorer. Reaktionen jag får är för det mesta positivitet och nyfikenhet.
Jag tycker att det är viktigt med öppenhet kring hur det är att leva med diabetes. Men jag förstår att det finns de som tycker att det känns svårt att vara öppen om det. Därför är det bra att vi som känner oss trygga i sjukdomen kan föregå med gott exempel för alla andra som tycker att det är svårt.
Blickar framåt
Jag är så glad att jag fick diabetes nu och inte för trettio år sedan. Och jag ser ljust på framtiden. Hjälpmedlen blir hela tiden bättre och gör det enklare att leva med den här sjukdomen. Jag hoppas naturligtvis att man hittar ett botemedel mot diabetes, men det tror jag inte kommer att hända under min livstid. Tekniken går dock framåt, och det finns redan hjälpmedel som simulerar en bukspottkörtel ganska optimalt.
LÄS ÄVEN: Lär dig att förstå lågt blodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
