Jag har fyllt 30 nu, och så här några månader senare så känns det inte så farligt ändå. Jag fick min eviga följeslagare diabetes någon månad innan jag fyllde 15 år..
Det känns som att jag alltid har haft diabetes, men jag hade ju ett liv innan diabetesen stampade in, rörde om i grytan och ställde till en massa också. Jag var en helt vanlig tonåring och ville ju givetvis fortsätta med det.
Självklart förblev jag en helt vanlig tonåring, jag blev ju varken självlysande eller fick tentakler. Men jag skulle ständigt behöva släpa runt på min diabetes. Nu har jag haft sjukdomen lite längre än vad jag inte hade den.. Jag har levt halva mitt liv utan en fungerande bukspottkörtel. Den där vidriga och lömska sjukdomen har motvilligt blivit en del av mitt liv. Den är inte mitt liv. Jag är Joanna: människan, mamman, sambon, systern, dottern, vännen, kollegan. Punkt.
Men, man kan aldrig nonchalera sin diabetes. Tro mig när jag säger det. Jag har provat! Flera gånger, mer eller mindre, vilket har lett till organsvikt och ketoacidos. Jag trodde att jag skulle dö på väg till sjukhuset. Och jag hade gjort det om jag inte hade kommit in just då. Då var jag inte ens 20 år fyllda. Och jag märkte liksom inte riktigt hur mycket jag nonchalerade min hälsa. Det bara blev så.. Jag orkade bara inte, jag tog nog i princip bara långtidsverkande insulin då, jag orkade verkligen inte göra alla dom där sticken i fingret.. Orkade inte släpa med mig alla prylar överallt. Jag orkade inte ha diabetes.
Vem orkar egentligen ha diabetes! ? Näe, det vet ni alla svaret på. Tyvärr så har man inget annat val än att orka. Och även när man inte orkar, så måste man ändå.
Det handlar om att välja livet.
Jag vill se mina barn växa upp, jag vill bli gammal med min sambo och jag vill även se mina framtida barnbarn växa upp. Som diabetiker är det både bokstavligt och bildligt talat. Som diabetiker måste jag vara rädd om mina ögon, och hela kroppen. Sedan är det ju tyvärr så, att ibland spelar det ingen roll hur bra blodsockret ligger och hur lätt det går. Komplikationerna kan komma ändå.
Jag är 30 år och har redan komplikationer. Sorgligt nog är dom delvis p.g.a. hur jag själv har nonchalerat min diabetes. Jag har haft neuropati i flera år, jag har högt blodtryck, har förändringar på ögonen (om än väldigt lätta – sådana som dyker upp och läker ut av sig själv). Men en rejäl väckarklocka! Dessutom läcker mina njurar lite.
Men jag väljer livet, och jag stångar mig ofta blodig för att försöka få blodsockret att ligga bra och stabilt. Jag försöker verkligen, precis hela tiden. Och då är det sjukt frustrerande när det många gånger bara är att hänga med i den här bergochdalbanan!
Jag avskyr när någon säger “Men du sköter väl sockret bra? ” eller “Så länge man sköter sig, så ligger blodsockret bra!” Det HANDLAR INTE om att sköta sig! Diabetesen lever sitt eget liv, och det är bara att hålla i sig, och försöka hänga med och göra det bästa av det, just här och nu. Mer kan vi inte ju inte göra, men jag vet att vi alla gör det väldigt bra!
Och en tur i bergochdalbanan är ju rent av roligt ibland. Håll i er ordentligt i kurvorna, men glöm inte bort att andas och att NJUTA av dagarna också!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
