När jag fick min diagnos var jag 8 år gammal och livet vändes upp och ned, men i och med att min storasyster också hade diabetes typ 1 så fanns ändå vanan av det livet redan i familjen. Det var ingen stor sak, livet går vidare.
Däremot blev det jobbigt i skolan, alla frågade varför jag tog sprutor och stack mig själv för att testa blodsockret. Jag hade blivit retad innan jag fick diabetes, för att jag var överviktig och det blev inte bättre av att få en diagnos som klasskamraterna kunde skratta åt bakom min rygg. Känslan av att mina klasskamrater inte accepterade min sjukdom, för att den gjorde mig annorlunda, fick mig att skämmas ännu mer. Ju mer jag skämdes, desto mer retade de mig och spiralen spann bara vidare.
Det satte grunden i att jag än idag ogärna meddelar min omgivning om min diabetes. Än idag känner jag att när jag berättar för folk att jag har diabetes, så tar de ett steg tillbaka. De börjar prata med mig som om jag är en ömtålig docka och som måste behandlas varsamt. Jag vill säga till dem att även om jag har diabetes så lever jag mitt liv fullt ut ändå. Visst är det ett handikapp, men jag vill inte ha den stämpeln.
Mina vänner vet om att jag har diabetes och de är väldigt stöttande, vilket är väldigt skönt, men jag har inte vågat säga något på jobbet. Jag har mitt halsband som jag fick från Diabetes Wellness runt halsen ifall jag skulle få en känning, men jag säger ingenting till dem. Jag är rädd för att de ska behandla mig annorlunda, jag vill inte att de ska undra. Det jag vill är att när jag berättar för dem så ska de ställa frågor som jag kan svara på. För om någon visar ett genuint intresse så berättar jag gärna, men inte om hen blir orolig och rädd för att något ska hända. Då lämnar jag dem hellre lyckligt ovetande.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
