Löpning för mig har varit och är en form av träning som ger mig utrymme att tänka klart, stilla eventuell oro, och ger det mig mer fokus. Det bidrar även till att jag får lättare att hantera vardagen och såklart min diabetes.
Jag har alltid varit en aktiv person, så länge jag kan minnas, även innan jag fick min diabetesdiagnos.
Tror inte att jag är ensam om att betrakta dem som anmäler sig till lopp så som maratonlopp och liknande som lite vrickade. Varför utsätta sig för att springa med flera hundra andra personer, till och med tusentals personer, på en typ av tävling som man inte vet om man kommer klara av även om man har förberett sig väldigt länge. I mitt huvud har det inte funnits som ett alternativ att ens komma på tanken att anmäla mig.
Jag har trivts bra med att göra det jag mår bra av och inte pressa mig själv för hårt. För varför skulle jag utsätta mig för detta?
Något att se fram emot
Jag har under de senaste åren tränat kontinuerligt med både löpning, styrketräning och promenader. Jag har inte haft något schema som jag utgått från utan mer insett att jag mår bra av dagliga aktiviteter. Med det kan det handla om en lugn promenad runt kvarteret, ett intensivt styrkepass eller en löptur. Allt från 3 km till 25 km.
Att lyssna på kroppen och tillåta det har tagit tid för mig. Då jag har ett förflutet med ätstörning och alldeles för mycket (och fel) träning, vet jag att jag inte ska utsätta mig för aktiviteter som gör att jag faller in i fel mönster igen.
Sommaren 2023, två dagar in på min semester, blev jag sjuk och inlagd på Södersjukhuset. Jag hade fått en infektion i min ena njure och det såg inte bra ut. Även om jag inte riktigt såg ljuset där och då behövde jag något att se fram emot, något större än att få komma hem igen.
Det slutade med att jag anmälde mig och sprang mitt första lopp i september. Köpenhamns halvmaraton.
4,2 mil tillsammans med över 22.000 personer
Innan loppet träffade jag en läkare, som jag fick ett bra intryck av, nämnde att jag skulle springa loppet i Köpenhamn. Jag fick inget positivt jubel utan den feedback jag fick var om jag verkligen var säker på att jag skulle klara det. Inte ur träningsperspektiv utan från ett diabetesrelaterat perspektiv. Fick även beskrivet för mig att det kanske vore bra att gå en utbildning inom diabetes och träning innan, för att vara helt säker.
Då jag var helt säker på att jag skulle kunna klara det, i och med min erfarenhet av mycket träning, stod jag på mig och vi avrundade samtalet med en positiv känsla och jag fick ett ”lycka till”.
Loppet i Köpenhamn var en otrolig upplevelse, och jag trodde aldrig att jag skulle orka eller att jag skulle tycka att det var roligt. Men det var så positivt och roligt att jag kände att jag ville mer.
I och med att löpning har blivit mer populärt, såg jag i mina flöden fler och fler som skulle springa Stockholm Maraton. Fortfarande var det för mig otänkbart att utsätta mig för ett maraton. Det kändes overkligt. Tiden gick men jag kunde inte sluta tänka på det. Tänka på hur det egentligen skulle kännas att vara med. Hur skulle det vara att springa 4,2 mil tillsammans med över 22.000 personer?
LÄS ÄVEN: Så kommer du igång med konditionsträningen
Bättre att ligga högre än lägre
En dag fick jag en notis om att biljetterna snart var slutsålda. Där var det något som hände hos mig, torsdagen 30 juni, två dagar innan startdag. 2 minuter senare hade jag en startplats.
Det var som om att jag inte visste vad jag skulle göra. Försökte googla några enkla förberedelser eller tips, men det var egentligen helt lönlöst. Jag fick bara upp olika typer av löparprogram med alldeles för många veckor innan start.
Något som jag visste att jag var tvungen att göra var att sänka mitt basal-insulin. För av erfarenhet, vet jag att springa i några timmar är en utmaning för mig och för oss som har typ 1 diabetes. Bättre att ligga högre än lägre, tänkte jag då.
Något som jag har lärt mig är att inte tro på allt man hör. Det finns väldigt mycket så kallad ”kunskap” och många som tror sig veta bäst, speciellt på social media, men som kanske inte är det som är rätt för just mig.
På väg till Stadion på lopp-dagen var jag nervös. Värmen var också väldigt påtaglig och det var många nervösa och redan svettiga som delade tunnelbanevagn med mig. Jag kände mig lugn trots det, och gick in med inställningen att jag förmodligen inte skulle orka hela vägen till mål. Att jag trots det inte fick bli besviken. Det var viktigt för mig. För det var bara ett mål att bara försöka.
Hur tänkte jag kring mat och dryck under loppet som diabetiker?
Trots att jag har tränat en hel del under ganska många år så vet jag på ett ungefär hur jag ska göra, och inte göra, för att kunna klara mig. Med undantag för att ibland blir det inte som man tänkt och diabetes kan sätta käppar i hjulen när man minst anar det.
Planen jag hade blodsockermässigt var att göra ungefär som jag gjorde under halvmaran. Alltså, att fylla på med kolhydrater (gels) under tiden och att dricka mycket vatten och det som serverades under banan.
På startlinjen lyste solen, folk runt om mig var otroligt taggade och jag fick en kram av en kvinna vars dotter har diabetes. Jag fick höra att jag var en inspiration och vi tog en bild som hon sedan skulle visa upp för sin dotter. Där och då kom min stolthet och känslan att det är klart jag ska klara det här!
Fyllde på med kolhydrater efter varje 40-45 minuter
Att springa maraton är långt. Väldigt långt. Att utsätta sig för ett maraton är också väldigt påfrestande. Under loppet hörde jag en inre röst som sa att jag skulle stanna, hoppa av, åka hem osv men på något sätt var det den rösten som gav mig en drivkraft som gjorde att jag ville överträffa mig själv och fortsätta.
Det var många där som hejade och jublade vilket var en mäktig känsla. Jag skulle ju aldrig kunna tro att när någon skrek ”heja Sara” skulle betyda så mycket för mig.
Jag hade inte bara bevisat för mig själv att jag kunde genomföra det, jag visade även för andra att jag, Sara, som också har typ 1 diabetes, kan springa ett maraton.
Under loppet hade jag med mig kolhydrater i flytande form. Av erfarenhet vet jag att efter ungefär 8-10 km behöver jag fylla på med något för att inte bli för låg. Då detta var min första gång hade jag min telefon nedstoppad i den lilla väskan som jag hade runt höften. Alltså, det fanns inte tid för mig att leta reda på den och kika på blodsockret under loppets gång. Där och då beslutade jag mig för att lita på mig själv. Jag visste att det skulle alarmera om jag antingen blev för låg eller för hög.
Med en bra känsla i magen fyllde jag på med något efter varje 40-45 minuter. Vilket här i efterhand visade sig vara en bra plan.
LÄS ÄVEN: Så här springer jag en mil med diabetes
Jag som har typ 1 diabetes, kan springa ett maraton
När jag såg mållinjen kändes mina ben tunga som bly. Jag hade skavsår, trots att jag var insmord i vaselin, och jag ville bara fram. Sista spurten inne på stadion kändes som den var milslång. Men jag gjorde det. Jag kom i mål på 4.30 timme och när jag fick ett sms från min brorsa ”du är den coolaste syrran man kan ha” kom tårarna.
Blodsockret här efter målgång kunde jag se att det legat mellan 3-5 mmol/L under hela loppet.
Jag hade inte bara bevisat för mig själv att jag kunde genomföra det, jag visade även för andra att jag, Sara, som också har typ 1 diabetes, kan springa ett maraton.
Allt är möjligt, men var snäll mot dig själv
Ibland önskar jag att jag istället skulle få applåder för det vardagliga pusslet som jag och vi alla som har typ 1 diabetes försöker få ihop. Det vore så mycket mer värdefullt och underbart.
Sammanfattningsvis vill jag slå ett slag för att ”allt” är möjligt, men var snäll mot dig själv. Jag ändrade ingenting med min kost innan, jag gjorde det som jag mår bra av, för det brukar vara det bästa alternativet i slutändan. Havregrynsgröt, en ostmacka och kaffe på morgonen innan.
Om jag kommer göra om det? Det kommer jag absolut att göra. Tipset till mig själv är att vara något mer förberedd än två dagar. För det var tungt under loppet.
Kroppen är fantastisk och jag har inte bråttom. Allt har sin tid och bara jag har roligt på vägen så kommer allt lösa sig.
Skapa min egen framgångssaga
Typ 1 diabetes kommer alltid att finnas vid min sida och det kommer att komma både med – och motgångar. Istället för att fokusera på vad som kan gå fel, bli fel osv kommer jag även i framtiden att skapa min egen framgångssaga. Som innebär att jag lyssnar på min kropp, tar reda på vad jag behöver, och skapar en vardag som jag kommer att vara tacksam för.
Framtiden ser jag ljust på och träningen kommer alltid att vara en del av min vardag. Ni kommer med all säkerhet få se mig anta nya utmaningar när det kommer till löpningen och kanske annat, då jag tycker att det är så glädjefyllt! Men mer om det senare!
LÄS ÄVEN: Hur många steg du går varje dag är viktigare för hälsan än du tror
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
