När jag fick diagnosen diabetes år 2000 fanns det inga erbjudanden för mina barn. De hade just fått en kroniskt sjuk mamma och förstod kanske inte så mycket av vad som hände och vad det betydde. Efter hand som åren gick och barnen blev större, blev det också mer synligt för dem att deras mamma var kroniskt sjuk. Och att de var anhöriga.
Jag minns att min son sa till mig när han var 6-7 år: ”Mamma, om du får en till bebis, kommer du att få en till sjukdom då?” Det gjorde ont i mammas hjärta. Eftersom jag fick diagnosen graviditetsdiabetes medan jag väntade honom, förknippade min son detta med att jag hade blivit sjuk på grund av honom. Jag ägnade mycket tid med att prata med honom om att det inte var hans fel att jag hade blivit kronisk sjuk. Det var min kropps fel.
Kroniskt sjuka föräldrar
Vi flyttade till en storstad 2008. Min son skulle börja fjärde klass då och min dotter skulle börja i åttan. Eftersom jag skulle bo ensam med barnen tog jag fighten för att kontrollera om det fanns erbjudanden för barn som lever med kroniskt sjuka föräldrar. Jag tänkte att det skulle vara ett bra forum för mina barn att se att det fanns fler barn som lever med kroniskt sjuka föräldrar.
LÄS ÄVEN: När våra barn måste vara hemma från skolan
Kampen
Det vart ingen lätt kamp, långt därifrån. Diabetes var inget som var prioriterat. Det fanns ingen med sådan expertis. Jag lyckades tjata mig till en remiss till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) åt min dotter och vi fick ett genombrott. Den timmen på BUP blev både den första och sista. De kunde inte hjälpa oss eftersom min dotter inte hade några psykiska problem. De hade heller ingen expertis som skulle kunna hjälpa ett barn som anhörig till en ensamstående förälder med diabetes.
Treklövern
Så vi har klarat oss själva, vi tre. Vi hade inget annat val. Jag har försökt att låta mina barn leva sina liv och vara sorglösa barn. Men jag är inte perfekt och vad vet jag om vad som egentligen har surrat i deras huvuden?
LÄS ÄVEN: I dag gråter jag
Grundläggande delar
Idag är de vuxna, har lärt sig de grundläggande sakerna om diabetes och jag tror inte att de är rädda att jag ska dö av diabetes. Diabetes är idag en sjukdom som de flesta dör med, inte av. Bra hjälpmedel och utrustning har också varit en stor fördel för ett bättre liv, både för mig som lever med diabetes, men också för mina nära och kära.
Sociala medier
Jag var aktiv på en norsk sociala mediekanal häromdagen. Då dök frågan om barn som anhöriga till diabetes upp. Det är för mig HÅRRESANDE att upptäcka att erbjudandet idag är lika dåligt som det var 2008! Det finns fortfarande inga organiserade rutiner för detta. Det närmaste jag kunde se i den aktuella tråden var att någon hade haft turen att få ta med sig sina barn till diabetessjuksköterskan.
LÄS ÄVEN: Jag ville bara vara en normal tonåring
Barn är lojala
Jag tänker att varför tas det inte mer hänsyn till barn som anhöriga när det gäller diabetes? Dessa barn kan ha en massa tankar och känslor som en förälder aldrig får reda på. Man skulle kunna skapa trauman hos ett barn som man som förälder aldrig skulle vilja utsätta dem för. Barn är lojala varelser!
Frivilligt erbjudande
Jag tänker ta upp den här frågan igen och ställa den till dem som kan faktiskt har makten att påverka detta. Erbjudandet bör finnas, oavsett om man har tänkt använda sig av det eller inte. Vi skriver trots allt 2021 nu! Det är hög tid att erbjudandena anpassas för barn som är anhöriga till föräldrar med diabetes!
LÄS ÄVEN: Ensam tillsammans
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
