Jag vet att mamma tycker att hennes diabetes påverkar henne och ger mycket mer negativt än hon törs erkänna. Bilden jag tidigare fått av diabetesen är trots allt ganska bra, att det blir krångligt ibland men ändå inte är någonting som riktigt begränsar henne. Ibland önskar jag nog att hon hade varit mer öppen med hennes svårigheter kring sjukdomen. För på något sätt tror jag att den “positiva” bilden mamma gett mig om sin diabetes påverkat mig en del negativt.
Mamma säger att det gått jättebra för henne att sköta sin diabetes och att hon som ung hade stenkoll. När jag var yngre upplevde jag inte något strul med mammas diabetes vad jag kan minnas, mer än mitt ansvar att kalla på ambulans om något skulle hända (vilket aldrig behövdes). På äldre dagar har jag däremot börjat se sanningen, att diabetesen påverkar mamma mycket mer än jag trott. Någonstans hade jag gärna velat veta det här tidigare, samtidigt som jag inte har någon aning om hur en sådan utgångspunkt hade påverkat min uppväxt.
Mamma ritade upp en bild där allt var lugnt, under kontroll och där mamma alltid skötte sitt. Någonting som nog har bidragit till min strävan efter att inte ha egna problem eller svårigheter. Att gömma mina problem för att leva upp till hur det verkade vara för mamma. Jag visste ju inte om att mamma hade dessa svårigheter eller att det kunde vara riktigt jobbigt ibland. Eftersom hon nästan aldrig berättade eller gjorde någon större grej av att blodsockret eller diabetesen krånglade.
Någonting jag aldrig vågat berätta för någon, då jag alltid vetat att diabetes är en sjukdom som ingen vill ha, så har jag vid vissa tillfällen avundats mamma pågrund av hennes diabetes när jag var yngre. Det var lätt för andra att tycka synd om mamma och hon fick enkelt uppmärksamhet av andra vid matbordet när pumpen dök fram och diabetesen dök upp som samtalsämne. Mamma kunde även låta bli att äta ibland eller äta minimalt till lunch och middag, medan jag behövde äta upp all mat på tallriken innan det ens blev något tal om godis. Dessutom fick mamma äta druvsocker som var någonting av det godaste jag visste, och hon klagade? För att inte glömma alla snygga klistermärken och fodral till blodsockermätaren hon fick.
Genom att mamma då ”skyddat” mig från en del av bekymmerna fick jag upp ögonen för mycket av det positiva diabetesen hade att ge. Det är inte förrän på äldre dagar jag verkligen börjat förstå allvaret och problematiken med att ha diabetes. Att sjukdomen förstör mycket mer än den ger.
Någonstans tror jag att allt handlar om att hitta en balans, att inte bara visa den ena sidan av sjukdomen, samtidigt som barnet inte ska behöva känna sig bekymmersamt, känna stort ansvar, eller måste veta allt. Men att föräldern med diabetes ändå gör det tydligt att det finns problem att tampas med och att ingenting är felfritt eller helt kontrollerbart, och att det är helt okej.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
